Många svenskar funderar på följande tvenne gåtor : Varför har Sverige så höga skatter? Och varför vinner alltid sossarna allmänna val? Nu vill jag ge ett simpelt, men ändå som jag tror heltäckande, svar: Socialdemokratin har via lagstiftning skapat en egen evighetsmaskin.

Läs även: Ahmed: El-Haj är en mångkulturell förebild

Låt mig peka ut en slumpvis vald startpunkt. Visste du att Palmecentret – till minne av Olof Palme – varje år får 160 miljoner av skattebetalarnas pengar? Centret är en del av vänsterns projekt att skapa en bild av Sverige som en humanitär stormakt. Alltså som fredsduvan från norr som kan och bör visa världen vad som ska gälla. Svenska skattebetalare tvingas således svettas på grund av en ambition som inte ger några märkbara resultat i verkligheten.

Men viktigare är att Palmecentrets miljoner används för att förverkliga S-partiets blueprint för Sverige. Denna går ut på att sossarna ständig ska ges makt över nationen. På så vis blir Palmecentret en parkeringsplats för vänsteranhängare av olika schatteringar. Rader av vänsterfolk som dels knyter kontakter med utlandet, dels verkar för S-partiets intressen inomlands. Alltså personer som kan påräknas stödja socialdemokratin i vått och torrt, framför allt via de medier som är viktiga för framgång i val.

I nästa steg måste du multiplicera Palemcentrets budget många gånger. Ty i landet finns hundratals små och större organisationer som i likhet med Palmecentret fungerar som propagandacentraler för socialdemokratin. Inte bara inom partiets egen samling av satelliter, såsom LO, ABF, Hyresgäströrelsen, Kvinnorörelsen, Coop, folkhögskolor,och så vidare, utan även i form av statliga myndigheter med diffusa uppgifter, så kallade korstågsmyndigheter, där ytterligare massvis med vänsteraktivister parkeras.

Tusentals aktivister har med andra ord offentliga anställningar som delvis gör dem till partiarbetare för S-partiet och andra vänsterorganisationer. Det rör sig om en hel stack av myror som dagligen drar sina politiska strån till stacken.

Tillsammans utgör detta breda vänsternätverk en formidabel maktfaktor i vårt land. Visst talas det om ”arbetarrörelsen”, men få journalister eller statsvetare lyfter fram det problem jag nu talar om. Förklaringen är förstås att många av dem är allierade med myrorna i stacken. Därför intervjuas varje dag rader av dessa politiska aktivister i svenska medier.

Självklart är de svar som lämnas i sagda intervjuer inte oberoende politiska budskap. Tvärtom presterar de svar som allmänt sett håller vänsterns gryta kokande i vårt land. Det intressanta är att merparten av denna indoktrinering sker med stöd av staten, genom löner till vänsteranknuten personal, allt på skattebetalarnas bekostnad.

Läs även: Sjölander: Den isolerade vänstern

Demokrati är ett system som bygger på växling av makten över samhället. Detta framgår av Sveriges regeringsform om vallagen. Men här sägs inte ett ord om politiska partier som genom lagstiftning vill permanenta sin makt. Grundlagens tystnad beror sannolikt på att det anses som givet att statens resurser inte ska kunna användas för enskilda partiers bästa.

Regeringsformen från 1974 är dessutom i hög grad en skapelse av de socialdemokrater som då hade regeringsmakten. För den jurist som tror på demokrati är därför S-partiets lösning främmande. Meningen är inte att man med hjälp av lagstiftning ska kunna parkera även andra än förtroendevalda politiska medlöpare på det allmännas lönelistor. Därför menar jag att socialdemokratin agerar i strid med grundlagens anda.

Det intressanta är att Sverige haft flera år med borgerliga partier i regeringsställning. Många politiker känner säkert till det problem jag lyfter. Men det tycks finnas en form av konsensus om att politiskt partiarbete ska kunna finansieras via lagstiftning om statsbudgeten. I mitt perspektiv är detta något skrämmande. Inte bara för att skattebetalarna plundras på pengar, vilket ju sker fortlöpande. Utan att vi ska tvingas de hur lagen missbrukas för arbete med politisk propaganda.

Om den nuvarande regeringen – mot förmodan – skulle plocka fram rödpennan och i sin kommande statsbudget stryka bort hundratals statliga penningbidrag till diverse semipolitiska organisationer skulle mycket vara vunnet. Sveriges demokrati skulle vitaliseras. För mig kan rödpennan gärna få drabba även SR och SVT, som delvis har samma propagandafunktion som jag nu talar om.

Mycket finns att vinna. Dels att skatten förmodligen kan sänkas med några procent. Dels att finansieringen av socialdemokratins valarbete beskärs så att nationens valrörelser kan ske som annars är brukligt i västerlandets demokratier.

Läs även: Sandström: Den svenska politiska klassens historia