Många gånger har jag befunnit mig i ett sällskap då någon plötsligt drar ett skämt som tydligt visar dennes vänstersympatier. Ofta gäller det hur dumma Sverigedemokraterna och deras väljare är. Sådant skämtande kan ske även i grupper på bortåt tio personer. Rent statistiskt så borde det alltså finnas åtminstone två Sverigedemokrater i en sådan grupp, och tre andra högerpersoner.

Läs även: Altstadt: SD-bögar och vänsterns lämmeltåg mot stupet

Visst kan även vi på högerkanten skämta om hur korkade de på vänsterkanten är, men vi väntar med det tills vi vet att vi är i sällskap med likatänkande. Jag kan inte påminna mig om någon gång då jag hört ett skämt om korkade miljöpartister bluddras ut som en självklarhet inför främlingar.

Det bör kanske tilläggas att det oftast är någon som uttrycker uppskattning för sådant skämtande, medan flertalet i sällskapet ler stelt eller sitter tysta. De flesta svenskar, även de flesta som röstar vänster, delar inte illviljan mot Sverigedemokraterna. Eller åtminstone inte mot deras väljare. Men varför utgår vänsterfolk från att de är bland likasinnade?

Jag tror att det är kopplat till vänsterns dåliga förståelse för sina motståndare. Ta exempelvis idéerna om att alla som är emot dem är nazister, att de som motsätter sig deras ekonomiska politik gör det av girighet, och att om man inte tror att världen håller på att koka sönder så är man korkad.

Jag tror att denna intolerans och okunnighet har att göra med att vänstern är mer isolerad än högern. Denna isolering har flera orsaker, men vänsterns kontroll av media är viktig. Denna kontroll betyder att högerfolk bombarderas av vänsteråsikter på ett sätt som vänsterfolk inte bombarderas av högeråsikter. Det är möjligt att leva ett normalt liv i Sverige utan att någonsin komma i kontakt med högeråsikter, men det är inte möjligt när det gäller vänsteråsikter.

Ytterligare en orsak till vänsterns isolering är själva intoleransen. Vänsterfolk tenderar att bli arga när man hävdar att massinvandring inte är bra, att rasism inte genomsyrar samhället, eller att byråkrater, politiker och aktivister inte vet bättre än vanligt folk hur deras pengar ska spenderas.

Att vänsterfolk blir arga när de stöter på oliktänkande har föga förvånande konsekvensen att dessa oliktänkande håller tyst. Detta ökar i sin tur vänsterns isolering, sannolikt med resultatet att de blir ännu argare när de väl stöter på någon som inte håller med dem. Okunnighet gör det också svårt att diskutera saken, vilket gör det frestande att bli arg istället.

Läs även: DEBATT: Weber, vänstern och migrationsdebatten

Ett tredje skäl till att vänsterfolk antar att deras sällskap även de är vänster är att de utgår ifrån att bara vänsterfolk är trevliga. När de finner sig i trevligt sällskap drar de alltså slutsatsen att ingen där kan vara höger – ”ni är trevliga, högerfolk är inte trevliga, alltså kan ni omöjligt vara höger.”

Detta resonemang förklarar också den förvåning och misstänksamhet som jag upplevt från vänsterpersoner när de upptäcker att jag är höger. De tror att jag försökt lura dem genom att vara trevlig.

Isolering och intolerans är syskon. Ju mer isolerade människor är, desto mer intoleranta brukar de vara. Det är lättare att hata människor vi inte vet så mycket om. Men intolerans är också något som understödjer isoleringen, eftersom föremålet för ens intolerans kommer att försöka undvika en.

Vänstern fastnar således i en självförstärkande bubbla av hat, ilska, intolerans, och isolering. Kritiker döms ut som fascister, rasister, nazister, klimatförnekare, populister. Men ju mer isolerad man gör sig från verkligheten, desto mer plågsamt är det när den gör sig påmind. Frågan är hur länge denna bubbla kan överleva. Tyvärr kan det vara länge – i Sovjet tog det 70 år.

Läs även: Sjunnesson: Vänsterns järngrepp över Kultursverige råder än