I det offentliga samtalet glöms det gärna bort att ”lika rättigheter” enligt lagen faktiskt inte gäller alls. Barn får inte skriva kontrakt och rika måste betala högre skatt. Men lika rättighetstänket leder till märkliga konsekvenser, bland annat att vissa individer tar stora risker och förväntar sig att samhället ska betala för konsekvenserna, skriver Torsten Sandström.
En dominerande tes i den svenska politiska och mediala debatten är ”alla människors lika värde”. Den svenska regeringsformen slår i 1:2 fast följande: ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Märk att budskapet inte är likvärdighet, utan att staten ska försöka respektera tesen att alla människor i vårt land har lika rättigheter. I grunden är alltså tanken att människor kan behandlas olika bara det finns lagliga skäl till detta.
Läs även: Brinkemo: Förståelsens föränderliga blick och ett DN-reportage
Att särbehandling följer av lagstiftningen är enkelt att konstatera. Till exempel har småbarn ingen rättshandlingsförmåga. Vidare tjänar det föga för högavlönade att klaga över att de tvingas betala högre skatt än många andra. Underförstått kan alltså lagstiftningen särbehandla människor om det finns rättsliga grunder för detta. Men individer i exakt samma position måste däremot behandlas lika.
Men den mediala diskussionen i Sverige tar sällan hänsyn till den senare distinktionen, ergo att olika position kan innebära särbehandling och att så ofta följaktligen måste ske. Denna ignorans från press, radio och teve går kanske att förstå – förmågan att se juridiken i vitögat är inget som kännetecknar journalistkåren. Här tuggas i stället teser som att ”alla människor har lika värde och lika rättigheter”. Det är givetvis naivt. Men det är följden av en dröm – en politisk önskan – som inte fungerar fullt ut i ett samhällsperspektiv.
Med min rimliga åsikt blir därför konsumtion av svenska medier jobbig. Det politiska åsiktsmånglandet står mig ofta upp i halsen. Häromdagen gav SR P1 stort utrymme åt en stackars mamma vars son hade blivit dödad i en intern skjutning mellan två gäng. Hon förtvivlades över att hon inte kunde få brottsskadeersättning från svenska staten efter sonens död. SR:s journalister föreföll tycka samma sak.
Men ingen – mer än kanske justitieministern som yttrade sig i vanlig seg stil – försökte förklara varför, nämligen enligt talesättet att ”den som sig i (den brottsliga) leken ger får leken tåla”, i detta fall alltså får skylla sig själv och går miste om penningbidrag från samhällets sida.
En annan situation som medierna inte heller klarar av att hantera rör könsbytta män som önskar tävlingsidrotta mot kvinnor. Här dras ofta vapnet lika värde. Att könsbytet medför sämre rätt för medtävlande med mindre muskelmassa förefaller vara omöjligt att förstå i den svenska moralens snåriga djungel.
Läs även: von Seth: Macrons Taiwanpolitik riskerar Västs enighet
Självfallet är det en svår – kanske omöjlig – uppgift att dra rättsliga gränser kring de rättigheter en människa ska ha då han eller hon själv försatt sig i en situation som kräver kostsamma insatser från samhällets sida. Därför behandlas rökning, alkoholism, narkotikabruk, självmordsförsök och vårdslösa självskador på samma vis inom sjukvården. Lagstiftning saknas som bekant för att det offentliga ska neka vård eller kräva ersättning för vård som getts.
Men i detta gränsland frestar samhällsutvecklingen enligt min mening lagstiftarens välmenande betalningsvilja enligt principen lika för alla. Den nya individualismen har nämligen främjat utvecklingen av sysslor som innebär ett påtagligt risktagande för – som jag förstår det – aktiviteter som enbart baseras på nöjesintresse (eller för att i tävlingssammanhang tjäna pengar, som boxning och bilsport). Typiska exempel är bestigning av berg eller skidåkning off pist i lavinmiljö, sysslor som om skador inträffar medför exceptionellt höga kostnader för räddningsinsatser.
Jag menar att det vore rimligt att i lag försöka begränsa samhällets kostnader för räddning och vård genom lagregler om plikt för den enskilde att ersätta samhällets kostnader i sammanhanget. Alltså en lagparagraf om plikt att utge ersättning för samhällskostnader vid utövande av uppenbart farliga kroppsaktiviteter i nöjessyfte. Den som i affärssyfte driver farlig verksamhet är normalt ansvarig för de kostnader som vållas andra.
Jag är medveten om att mitt förslag kan uppfattas som grinigt och trist. Men den kravlöshet som idag kombineras med individers villighet att ta risker bör motverkas. Även om jag inte är någon vän av ny lagstiftning – i ett Sverige som redan är till bredden fullt med regler – finns det pedagogiska rättviseskäl bakom min idé.
Det gäller i grunden att visa att människans rättighetssfär har sina naturliga begränsningar, alltså något som kommit i skymundan av mediesamhällets rop på människans frihet och mänskliga rättigheter.
Läs även: Törnvall: Folkhemsel, Putinpriser och propaganda
