Det som har hänt har hänt. Det går inte att göra något åt. Men… det går att lära av historien.

Det är därför det finns ett akademiskt ämne som heter just historia. Men då måste man vilja.

Tillbakablickandet är visserligen vanskligt. Vare sig man försöker förstå det man själv en gång har varit med om eller läser en bok om vad som har skett långt innan man föddes är man obönhörligt fast i sitt nutida jag.

Läs även: Edwardsson: Maktens eviga propagandaapparat

Förståelsen av det förflutna filtreras alltid genom de egna erfarenheterna, subjektiva känslor och den kunskapsnivå man för tillfälligt befinner sig på.

Man släpar, så att säga, hela tiden på sig själv, även om jag tror att det går att lyfta sig en bit bort från sagda själv.

Det betyder inte att det inte skulle finnas någon form av objektivitet i hur vi förstår exempelvis en bok om en historisk gestalt som Gustav Vasa. Drar man till med ett ”för för mig handlar den här boken inte om Gustav Vasa utan om Djingis Khan” lär man bli ifrågasatt och anses vara mer eller mindre dum i huvudet.

Däremot kan historien om Gustav Vasa skrivas på olika sätt, sättas i nya kontexter och forskare kan träta om vilka skriftliga belägg det finns för hans motiv att införa protestantismen i Sverige. Man kan dessutom, som jag själv, ifrågasätta hur svensk historia är berättad, att det saknas förståelse för de socio-juridiska-ekonomiska villkoren rent allmänt, att historieskrivningen är allt för präglad av nutidens ögon.

Det finns alltid nya perspektiv att ta in. Illustration: Jag är en sån som gärna återvänder till böcker som varit viktiga för mig. Ofta slås jag av hur mycket som gick mig förbi förra gången jag läste. Plötsligt lägger jag märke till detaljer och resonemang som jag tidigare inte uppfattat. Jag tänker inte sällan: hur kunde jag missa detta? Det är både frustrerande och fascinerande. Insikten om ens egen begränsning tvingar en till ödmjukhet och att inte vara snar att döma andra.

Dagens Nyheter kör just nu en artikelserie där de strävar efter att återkalla minnet av hur integrationsdebatten har sett ut de senaste decennierna. Det är ett sätt att skildra ett litet stycke nutidshistoria och är filtrerat genom tre personers personliga erfarenheter. I går intervjuades den före detta partiledaren Lars Leijonborg om vad som hände när Liberalerna (då Folkpartiet) för 20 år sen föreslog språktest för nyanlända, att det borde krävas grundläggande kunskap i svenska för medborgarskap. I kommande artiklar intervjuas också Boel Godner och undertecknad.

Det är en slags kombination av individuella och offentliga minnen som här skildras. Leijonborg berättar om hur partiets förslag om språktester beskrevs som rasistiskt och hur omtumlande det var att anklagas för att fiska i grumliga vatten. Språktester, vad man än tycker i frågan, är idag något som de flesta partier förespråkar. Godner som tidigt kritiserade EBO (lagen Om Eget Boende) får numera medhåll från flesta. Och klanfrågan är knappast särskilt kontroversiell idag.

Läs även: Gästkrönika: Vilka är de västliga värdena i civilisationernas kamp?

Jag vet inte på vilka kriterier DN-journalisterna valde oss tre. Det finns naturligtvis mängder med andra människor som varit före sin tid och antingen negligerats eller kritiserats hårt.

Jag förmodar att reportrarnas syfte med att publicera en sådan här serie handlar om att de uppfattat att det fanns något i debattklimatet som var ängsligt och att vi utgjorde bra illustrationer av det. De ämnen som Leijonborg, Godner och jag lyfte i offentligheten antingen negligerades eller svartmålades, men blev i ett nu okontroversiella.

Själva processen är ju otroligt intressant. Hur uppstår debattlåsningar, eller om man så vill, en åsiktskorridor? Hur går sådana skiften till, från farligt till godkänt? Hur ser dynamiken ut? Vad är det som gör att en ickefråga i ett huj blir en fråga som är fullkomligt självklar att diskutera?

Jag vet inte vad artikelserien kommer att landa i eller vilka ambitioner reportrarna har. Men den skulle, rent principiellt, kunna bli en pusselbit för bättre förståelse av vår nutidshistoria.

Ja, man skulle kunna tänka sig att det finns något att lära av de gångna decennierna för att vi bättre ska kunna hantera meningsskiljaktigheter utan att hamna i pinsam tystnad eller smutskastning.

Aftonbladets biträdande kulturchef Erik Rosén och Arbetets politiska redaktör Daniel Swedin har en annan historiebeskrivning och syn på verkligheten. Språktestet, EBO och klan var bara åsikter som andra inte höll med om. Att bli motsagd måste särskilt politiker tåla.

I en demokrati får man tycka olika. Man får till och med ha olika syn på historien.

Som jag inledde med släpar man alltid mer eller mindre med sig själv.

Fast värst eller enklast är det nog för dem som en gång för alla valt ett ideologiskt raster att se världen igenom och som fastlåsta i sina ställningstaganden och perspektiv måste möta en föränderlig värld med en stelnad blick.

Läs även: Brinkemo: När Sverige var ett klansamhälle