Sin roll vid världens universitet har statsvetenskapen erövrat enkom för att studera och kritisera politikens och statens utveckling. För detta betalas stora forskningspengar från offentliga kassakistor varje år. Just närheten till detta guld gör det nödvändigt att företrädarna för ämnet political science ivrigt agerar som kontrollörer av staten och den politiska klass som styr den. Om inte detta sker riskerar statsvetenskapen att bli politikens fånge.

Läs även: DEBATT: Distributionen av valsedlar ett demokratiproblem

Enligt min bestämda åsikt verkar enbart ett fåtal statsvetare utifrån ett perspektiv av kritisk granskning av politiken, på armlängds avstånd från elitens intressen. Många forskare i ämnet agerar närmast som statens och politikens förlängda arm. I och för sig finns en liknande risk inom juristernas profession. Men praktiken är inte alls lika utbredd där. Möjligtvis beror det på en rättskänsla som i allmänhet motverkar dolda intressebindningar. Universitetsjuristens roll tar dessutom huvudsakligen sikte på rätten och inte på det politiska livet eller spelet där bakom – en distinktion som jag själv för all del dock gärna överskrider.

Många känner till Churchills kritiska ord om demokratin – med hans viktiga förbehåll att alla andra kända politiska system är sämre. Mot den bakgrunden borde statsvetare enligt min åsikt bums samla sig för analys av nutidens demokrati och de problem som den har i exempelvis dagens USA, Storbritannien, Frankrike och Sverige. Det är ju fullt klart att dålig demokratisk praktik och diverse missbruk används av ryssar, kineser, ungrare och andra – som vapen i kritiken av den västerländska demokratin. På så vis blir Trumps och svenska sossars vacklande om Nato vassa vapen för Putin inför rysk publik. Statsvetenskapen har därför ett särskilt ansvar att kritisera nationella politiska eliter som de facto ger argument till diktatorer antidemokrater.

Alltså måste Sveriges statsvetare ta sin professions uppgift på allvar och sluta upp med att krama och gulla med den politiska klassen, och i stället använda forskningens vapen för att visa på brister och tänkbara fördjupningar av demokratin. Det finns nämligen nya demokratiska verktyg för att ge väljarna ökad makt i relation till politikens yrkesmän och kvinnor. I mina bloggar har jag skrivit om flera.

En metod är att begränsa partiledningarnas makt och enligt olika mönster mana fram nya valsystem, som mer direkt tar sikte på en viss person som kandidat för riksdagen. En kompletterande väg är att begränsa möjligheterna till omval av politiker efter viss tid, för att på så vis söndra den politiska klassens sammanhållning. Detta kan också ske genom en reform som innebär färre riksdagsledamöter, vilka får bättre betalt, men måste återgå till civila jobb sedan rotation skett.

Läs även: DEBATT: Sverige är en skendemokrati – ändra på det!

Vidare är det möjligt att tillåta en folkopinion av viss omfattning stoppa lagförslag i riksdagen. Via BankID kan dessutom bestämmande folkomröstningar enkelt genomföras, något som vore en stor reform i tiden av internet. Likaså bör dagens statliga partibidrag slopas, så att partierna tvingas återvända till finansiering via egna medlemmar. Partistödet från organisationer bör dessutom strikt regleras, med tydlig straffsanktion mot partiföreträdare som fuskar.

Alla mina förslag går ut på att begränsa den politiska elitens makt och försöka låta ”vanliga människor” få ökat inflytande. Varför tillhör inte Sveriges statsvetare den främsta frontlinjen då det gäller kritik av politiker i Sverige och andra demokratier? Det gäller som sagt att visa att ryska och kinesiska ledare har fel då de skället på demokratin i väst. Därför måste nutidens tecken på demokratins urartning noga kritiseras och förslag till reformer framföras från universitetens statsvetare. Jag tror även Churchill nickat instämmande till mina krav om han sett Donald Trumps och Boris Johnsons framfart på sistone.

Läs även: Sandström: Högerpopulism och demokratiförakt är våra eliters fel

Men Sveriges statsvetare tycks uppleva sig själva som alltför fina för att kritisera sina politiska herrar. Min slutsats är därför att majoriteten svenska statsvetare installerat sig bekvämt i sina av staten välfinansierade elfenbenstorn. Därifrån ges den politiska klassen den allra bästa service, något som ger dem möjlighet att ytterligare befästa sin position. Jag talar således om statsvetarnas uppenbara svek.