Wu Zetian (625–705) var Kinas enda officiellt erkända kvinnliga kejsare. Under hennes regeringstid expanderade Mittens rike. Denna despot var de hårda nypornas kvinna. Hon lät rensa ut sina rivaler, särskilt de kvinnliga, förstärka militärmakten, expandera kejsarväldet och framför allt satsade hon på jordbruket.

I mittens rike härskar också Annie Lööf. Hon är stridbar; samråder varken med höger- eller vänsteryttrar på den politiska planen. Hon vill gärna framstå som den enda liberalen i svensk politik och får Sabuni att redan före valet förefalla utomparlamentarisk och i skugga ställd. Lööf är grön av avund på Miljöpartiet som lyckosamt lagt rabarber på de agrara anhängarna.

Läs även: Blomberg: Lööf tar bara avstånd från SD när det passar henne

Lööf frossar sossar. Det heter kohandel – resten är politisk mutism. Den bruna spillningen har annars varit många av hennes företrädares nisch. Bondeförbundet, som hennes parti hette till slutet av femtiotalet, hade rasism på sitt program till efter andra världskriget. Protyskeriet, antisemitismen och föraktet för funktionshindrade kännetecknade hennes gamla partikamrater, men – Gud förbjude – inga av hennes nuvarande.

1933, efter Hitlers maktövertagande, antogs avsnittet i Bondeförbundets partiprogram om att det viktiga var att ”bevara den svenska folkstammen mot inblandning av mindervärdiga raselement samt motverka invandring av icke önskvärda främlingar”. Först 1946 ändrades denna skrivning.

1939, krigsåret, utgöt sig partiets riksdagsman Otto Wallén över att giriga judar skulle få fly till Sverige – inte heller judiska läkare vore önskvärda. Det gällde att hålla det svenska blodet rent, enligt honom, och han underströk ”utan att blygas att jag idag är antisemit”. Hans partikollega, justitieministern Karl Gustaf Westman, kunde under samlingsregeringen opåtalat fortsätta sin ohemula antisemitism.

Ett parti så genomsyrat av rasism ändrar kanske verbalt sin inställning men bibehåller något av sin ursprungliga hållning – ja hur länge … Mot den bakgrunden framskymtar också en åtminstone för Lööf igenkännande kritik av Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf (C) talar tvärtomspråket

År 1953 avlade Gunnar Hedlund, Bondeförbundets och sedermera Centerpartiets mångårige partiledare, ett besök på Vipeholmsanstalten för ”sinnesslöa”. Han konstaterade i samband med dess kariesforskning, då man stjälpt i de funktionshindrade socker och skadat deras tänder till smärtans gräns, att det där var ju inga konstiga experiment – ”ingen hade klagat för mig”.

Åtminstone två nazister har under efterkrigstiden varit framstående riksdagsmän för Centerpartiet. Den ene var Bertil Rubin som var en portalfigur under framför allt sextiotalet. Redan då var hans forna nazisympatier allmänt kända men han fick rådda i partiet bäst han ville. Den andre var ledamoten i Svenska Akademin – Per Olof Sundman. Självklart torde författarens bruna förflutna ha varit känt inom partiet, åtminstone av några tigande proselyter…

Läs även: Luai Ahmed: Att öla med oliktänkande

Självfallet klampar inte Centerpartiet helt allena omkring i det oanständigas utmarker. Exempelvis Socialdemokraterna med Omar Mustafa, Reepalu och ett anhang SSU:are eller MP med sin Mehmet Kaplan-skandal rör sig i samma kökkenmödding. Högerns hyllade riksdagsman, professorn och den kunglige livläkaren Gunnar Biörck, var den drivande kraften bakom att hindra judiska läkare att få komma in i landet – liksom nämnde bondeförbundare Otto Wallén.

Annie Lööfs hemmablinda högmod och hisnande historielöshet speglar en verklighet som framträder tydligast i hennes egen – mittenextremism.

Läs även: Löfven (S): “Förtvivlad och förbannad”