Bland det vackraste jag vet är ett bördigt, produktivt, välskött jordbrukslandskap. Höstvete som är så välgödslat att det blir nästan blågrönt. Blommande rapsfält som är så täta att man nästan får lust att lägga sig på den gula mattan. Stubbåkrar som sprutats med glyfosat så att det vissnade ogräset harmonierar med stubbens gula färg. I en sådan stubbåker kan man så en ny gröda, utan att plöja jorden, vilket ger stora miljövinster.

Så här års kan man njuta av allt detta. Men för mig handlar det inte bara om skönhet i en estetisk mening. Det ligger också en skönhet i att det produktiva jordbrukslandskapet vittnar om vetenskapens och teknikens möjligheter.

I de böljande fälten ser jag inte bara vete och raps, utan jag ser också mänsklig uppfinningsrikedom. Jag ser Haber-Bosch-metoden, den uppfinning som lärde oss att göra gödselmedel ur luftens kväve. Jag ser Herman Nilsson-Ehle och andra pionjärer inom växtförädling vandra runt i fälten och inspektera de fullmatade veteaxen.

Läs även: Torbjörn Fagerström: Dags att sluta gulla med Greenpeace

Och jag ser konturerna av alla uppfinnarjockar och ingenjörer som har bidragit till jordbrukets fantastiska resa från slitsamt manuellt arbete till höggradig mekanisering. När veteaxen är mogna för skörd tänker jag på att den resan har inneburit en 3 000-faldig rationalisering av skördearbetet. Jo, ni läste rätt. Under förindustriell tid gick det åt 250 arbetstimmar för att skörda ett ton spannmål och bereda det för att köras till kvarnen; idag görs det arbetet av en skördetröska på mindre än fem minuter.

Så här har bonden i all tid fröjdats åt den goda skörden och glatts åt nya tekniska hjälpmedel. Men idag är det andra måttstockar som gäller. Jordbruk, säger samtiden, är en miljöstörande verksamhet som ska hållas i strama tyglar. Och märkligt nog kan man inte, säger samtiden, använda vetenskap och teknik till att lösa de miljöproblem som jordbruket eventuellt orsakar. Man måste återgå till mer lågproduktiva, mer ålderdomliga, mindre kunskapsintensiva metoder. De är den gröna rörelsens speciella skötebarn.

Vår jordbrukspolitik, liksom hela EU:s, har anammat den gröna rörelsens verklighets- och problembeskrivning, och deras syn på lösningar. ”Jordarna utarmas” ropar de, och alla journalister och politiker skakar bekymrat på huvudet. Men våra jordar utarmas inte. Våra bönder vet hur man använder genomtänkta växtföljder, stallgödsel och handelsgödsel för att behålla jordens mullhalt och bördighet trots hög avkastning. Däremot utarmades många jordar innan det fanns handelsgödsel, vilket var ett av de gissel som den tidens bönder försökte motverka med olika metoder.

”Men Haber-Bosch-metoden förbrukar stora mängder fossil energi”, tillägger alarmisterna. Tja, det beror på hur man räknar. Visst, handelsgödsel förbrukar mycket energi vid tillverkningen, men den energin får man igen med råge på åkern. En kvävegödslad gröda binder åtta gånger mera energi i form av biomassa än vad som åtgått för att tillverka gödslet. Den energin kan utvinnas i form av t.ex. etanol, varav alltså en åttondel kan användas till att tillverka ny handelsgödsel (så slipper man det där med de fossila bränslena) och sju delar kan användas till annat.

”Bort med kemikaliejordbruket”, mullrar de som får sin livsmening och sitt levebröd av att agera resande i skrämselbranschen. ”Vi kräver giftfri mat!”. Retoriskt effektivt, säkert, men i övrigt just så renons på proportioner och kvantitativt tänkande som man kan förvänta. Visst, det finns rester av bekämpningsmedel i en del livsmedel, men giftverkan av dessa är försumbar i jämförelse med annat som vi stoppar (eller häller) i oss.

Läs även: Den kemofoba grytan puttrar vidare

Vi borde kanske sjösätta en sekulär version av en kär psalm:

I denna ljuva sommartid
gå ut, min själ, och gläd dig vid
att vetenskapens gåvor
gör att jorden nu i prydning står,
se, hur för dig och mig hon får
så underbara håvor.