Varför har någon skrivit det engelska ordet för slyna (slut) tvärsöver sista sidan i Nobelpristagaren John Steinbecks (1902–1968) handskrivna originalmanus till Vredens druvor? Frågan har gäckat experterna i flera år. I höstas fick den ett möjligt svar när det handskrivna manuskriptet till den klassiska Steinbeck-romanen från 1939 publicerades i faksimil. Svenskar hörde av sig och meddelade att Steinbeck haft goda relationer med svenskar som Dag Hammarskjöld och konstnären Bo Beskow, som han besökte 1937. Troligtvis var det Steinbecks hustru som på skoj kladdat dit det svenska ordet för ”The End”. Men vem var Steinbeck? Vad hade han åstadkommit? Och har han någon relevans idag?

Steinbeck föddes år 1902 i ett längre medelklasshem i staden Salinas i delstaten Kalifornien. Fadern var bokhållare vid ett sockerbruk och hans mamma lärarinna. John växte upp nära naturen och hans förhållande till växtligheten präglade hela hans författarskap. Under sina år på college, som han för övrigt aldrig avslutade, jobbade han vid sidan om bland annat med jordbruksarbete.

Läs även: Fakiren, Augustus och den ensamma blomman

På universitetet läste han engelska och biologi, filosofi och marinbiologi. De vetenskapliga studierna kom att prägla honom till den grad att han sedan studietiden närmade sig litterära ämnen också empiriskt. Redan tidigt bestämde han sig för att bli författare och i det valet fick han uppbackning hemifrån.

Det var egentligen först med Tortilla Flat 1935 som han blev riktigt uppmärksammad. Han hade tidigt tillägnat sig en sociobiologisk syn på människorna som en del av naturen, och det är inte för inte som han kallade sin pjäs från 1936 för Möss & människor. Han har ofta beskyllts för att ha en animalistisk syn på folk, men det var så han betraktade mänskligheten. Han såg sig själv som journalist med journalistikens sanningslidelse. Det var därför som han kallade sig för skribent och inte författare.

Romandebuten Cup of Gold: A Life of Sir Henry Morgan, Buccaneer var ett försök till historisk fiktion – med handlingen förlagd till 1700-talet – mot en bakgrund av mytbildningen kring piraten Henry Morgan (1635–1688) som han fann i historisk referenslitteratur.

Därefter valde han att lämna den historiska fiktionen för att istället observera. Målsättningen beskrev han själv som att:

Jag vill inte nödvändigtvis visa varför människor agerar som de gör, utan det psykologiska steg som föregår och banar väg för deras handling.

På detta sätt blir han aldrig moraliserande utan söker alltid objektivitet. I Vredens druvor säger Casy: ”Det finns ingen synd och det finns ingen dygd. Det finns bara saker som folk gör.” Det kunde varit Steinbecks egen programförklaring. Han var inte ute efter att hitta hjältar och bovar, utan endast människor fångade i tillvarons spindelväv oberoende av fri vilja, gudsvilja eller öde. Etiketten social-darwinist ligger nära till hands. Nästan alla hans böcker handlar om det naturliga urvalet i social bemärkelse: Survival of the fittest. De svaga, de deformerade, de otillräckliga går under i en grym värld. Han försökte gång på gång visa att ”de människor som fördöms eller ses ner på av samhället är ofta de bästa människorna.” Människor som handlar i enlighet med sina drömmar krossas och det bästa man kan hoppas på är att anpassa sig efter omständigheter och försöka överleva.

Han använde dramatiska inslag som han själv erfarit och avrådde blivande författare från rena föreställningselement.

Steinbeck blev gemensamt med Hemingway och Faulkner de mest kända naturalisterna i amerikansk 1900-talstradition och modernismens banérförare. Han var oerhört mån om att fånga miljö, språk och karaktärer så autentiskt som möjligt. Han säger på ett ställe att han var ”trött på att läsa tal av förmodade arbetare – i romaner – som lät som unga collegeprofessorer”.

Kort efter genombrottet med Tortilla Flat, började han skriva på en novell som han kallade ”Någonting som hände”. Historien var tänkt för barn men bytte skepnad. Berättelsen kom i färdigt skick att heta Om möss och människor och skrevs som en påminnelse ”om hur det är att ha intet, inte ens ett hopp att leva för”. Han hade precis dessförinnan varit i Mexiko och sett böndernas kamp för sitt land. Steinbeck kallade själv Möss och människor för ”en studie i förödmjukelse”.

Läs även: Piraten, Helga och Hitler

När han skulle skriva Öster om Eden år 1951 hade han och den nya kvinnan i hans liv, Elaine, nyss flyttat in i ett litet hus på 72:a gatan i New York. Han skriver till sin vän och förläggare Pascal Covici:

Den här boken kommer att bli den besvärligaste jag försökt mig på. Huruvida jag är tillräckligt bra eller begåvad, återstår att se. Jag vet att min bakgrund är god. Jag åtnjuter kärlek och har också fått vidkännas smärta. Jag kan fortfarande bli arg men kan inte finna någon bitterhet inom mig. Lite kan nog finnas, men om så är fallet, vet jag inte var. Jag tycks inte längre besitta den själviskhet, som underblåser bitterhet …

Steinbeck är inte ensam som författare om att kunna omvandla inre raseri och socialt patos till text. Men han är en av våra främsta föregångare när det gäller att skildra klasskillnader. Av Steinbecks 23 utgivna böcker handlar flertalet om människor i nöd och under trycket av sociala orättvisor. Ett av hans viktigaste teman är vad som händer när individen blir en del av massan. Berättelsen The Vigilante är baserad på en lynchning som ägde rum i San Jose 1933 av två män anklagade för att ha kidnappat och mördat en lokal invånare. De två misshandlade, delvis nakna männen hängdes från träd inför en folkmassa på upp till 15 000 åskådare i en av de sista masslynchningarna i USA. I novellen får vi följa Mike, som deltar i lynchningen och därefter drar runt på stan, innan han hamnar på en bar där han återger vad som hänt för bartendern.

”Det finns tillfällen då medborgarna måste ta lagen i egna händer”, säger Mike och tycker sig vara i sin fulla rätt att utan rättegång hänga en misstänkt, framför att ta risken att den misstänkte blir frigiven på grund av en ”lömsk advokat”. Ett misstroende mot rättsväsendet. Novellen teoretiserar kring pöbelbeteende och hur civiliserade människor plötsligt blir kapabla att utöva opåkallat och irrationellt övervåld. Vad som händer i individen när hon uppgår i massan är ett tema Steinbeck kom att bearbeta gång på gång. Samma år som han fick nobelpriset publicerades Resa med Charley – en reseskildring om det USA Steinbeck tyckte sig ha kommit i otakt med. I en husbil drog han från stat till stat för att kartlägga amerikanens vardag och ta pulsen på sina landsmän. Efter att inledningsvis ha konstaterat att industrialiseringen både förfulat och exploaterat naturen far han söderut och stannar till i Louisiana. Han reflekterar över rasism och dess negativa inverkan på det amerikanska samhällslivet. Han ser hur rasism inte bara frodas utan också firas i New Orleans. Steinbeck skildrar fördomsfullheten som ett slags sjukdom på samhällskroppen och hävdar att dess ”smärta sprider sig till hela Amerika”. Han blir åsyna vittne till när en grupp demonstrerande vita husmödrar, som under banderollen Hejarklacken – ett slags motsvarighet till våra dagars Proud Boys – protesterar mot integration av vita och svarta barn i skolorna. Han äcklas av vad han ser och lämnar scenen lika snabbt som han kom, förvirrad och illa berörd av upplevelsen. När Steinbeck fortsätter sin resa blir småskurenheten i söder allt uppenbarare. Han plockar upp en liftare som visar sig vara en extrem rasist som fullt ut stöder ”Hejarklacken” i protesterna mot integrationen av svarta och vita. Steinbeck opponerar sig och mannen skriker att Steinbeck är en fruktansvärd person som tror att afroamerikaner förtjänar samma rättigheter som vita. Steinbeck ber mannen att lämna lastbilen, vilket han gör. Mannen fortsätter att skrika …

Efter att ha passerat genom Pennsylvania och New Jersey, är Steinbeck tillbaka i New York där han ironiskt nog inser att han kört vilse och måste fråga om vägen hem. Det är uppenbart en metafor för hur mycket Amerika har förändrats mot en osäker och vilsen framtid präglad av enorma befolkningsförändringar, teknisk och industriell utveckling, en skenande rovdrift och oöverträffad miljöförstöring.

Och nu, 60 år senare, besannas Steinbecks farhågor av en skrikande Trump som hetsar massorna att storma Kapitolium under parollen ”Stop the steal!” En och en halv kilometer senare skanderar delar av massan ”Skjut Pelosi” och ”Häng Mike Pence!”

Läs även: Kafta lär oss att tänka fritt

”Vi kan alla bli onda”, hävdade psykologen Philip Zimbardo. Allt som behövs är de nödvändiga omständigheterna. Fenomenet har kallats Lucifereffekten. Enligt Zimbardo har vi alla en bra och en dålig sida. Allt beror på vilken sida av oss som situationen är bäst lämpad för, för att det draget ska blomma ut.

Enligt Zimbardo uppstår fenomenet när människor delar in sig i grupper om “vi” och ”dem” och därefter tar den fiktiva uppdelningen till intäkt för att dominera, mobba, utöva våld och ibland till och med tortera och mörda – ett beteende man lätt känner igen från dokusåpan, skolan, fotbollsläktaren och arbetsplatsen. Mobbing och motsättningar mellan olika grupper har alltid funnits, och kan uppstå ur de mest triviala konflikter. Vanliga människor kan genom grupptryck förvandlas till sadister. Evolutionen tycks ha favoriserat individer som håller samman inom den egna klanen, men är aggressiva utåt mot andra grupper. Fenomenet finns även hos djur som schimpanser, där en stam kan splittras och motsättningar uppstå mellan apor som tidigare putsade varandras pälsar, med följden att den ena gruppen systematiskt börjar utrota den andra.

Vissa politiska ideologier är baserade på “vi och dem”-fenomenet. ”Make America great” kan tolkas som en uppmaning att gränsa av, stänga ute andra och förstärka den egna betydelsen. Det var samma uppmaning – förklädd i tyska termer – som gjorde Hitlers Tredje riket möjligt. I förödmjukelsen efter Versaillesfreden var tyskarnas självkänsla på botten. Man väntade bara på någon som kunde förlossa folket ur dess moraliska förlamning. Nationalismen hyllar det egna folket, nationen och religionen i motsats till andra folk, nationer och religioner. Nazismen värnade den germanska rasens överlägsenhet, och manade till raskrig. Resultatet av “vi och dem”-uppdelningen blev katastrofal. Slaktandet tog industriella proportioner i koncentrationslägren, där 6 miljoner judar och homosexuella miste livet. I Sverige fanns det pseudovetenskapliga Statens institut för rasbiologi, som närde nazismens idéer kring olika “rasers” värde.

Minst lika förödande blev konsekvenserna av Lenins, Stalins och Maos tolkningar av kommunismens klasskamp. Proletärer, kapitalister och småborgare hetsades mot varandra. Till slut gick man så långt att ”felaktiga” åsikter räckte för att bödelns bila skulle falla. Över 100 miljoner människor mördades i de gamla kommunistregimerna och än idag väntar dryga straff på den som inte delar maktens åsikter.

Jan Sigurd är författare och låtskrivare