Tacksamhet är som alkohol på så vis att det bör intas med måtta. Begränsad användning förbättrar stämningen, men toppen nås ganska snart. Om inte tacksamheten kan elimineras genom gentjänster så ökar den till farliga halter och omvandlas till bitterhet.Precis som med alkohol hanterar vissa tacksamheten bättre än andra, men i slutändan så knäcker den oss alla.

Läs även: von Seth: Efter det lyckade EU-ordförandeskapet – glöm Swexit

Den som är satt i skuld är inte fri, och en tacksamhetsskuld kan vara långt tyngre att bära än en penningskuld. En för stor tacksamhetsskuld förvandlar oss till parasiter, vilket ingen god människa vill vara. Som tur är så lever vi i en värld med många goda människor, även om det i just i det här fallet ställer till med problem.

”Det här fallet” är Sveriges invandringsproblem. I nuläget lever alltför många invandrare liv där de bara får men aldrig ger. Detta sker genom olika former av bidrag, tolerans för en lång lista sociala problem, och det faktum att de är i landet. Möjligheterna för invandrare att återgälda dessa gåvor är små, trots att de flesta vill. De gåvor de får är förgiftade, på så vis att gåvorna påtvingar dem höga halter tacksamhet.

Något som gör denna tacksamhet ännu bittrare är att dessa gåvor i stor utsträckning är hägringar. Enligt den migrationsmyt som i decennier styrt Sverige så skulle alla invandrare ha dött om de inte kommit hit. Att deportera dem är som att skicka dem rakt till Auschwitz. Men det stämmer ju inte. De allra flesta invandrare, säkert över 99 procent, hade klarat sig utmärkt även utan svensk hjälp.

Sannolikt hade de bara sökt sig till andra länder, eller stannat i sina hemländer och klarat sig även där. Den svenska migrationspolitiken har knappt räddat några liv. Invandrare själva är väl medvetna om detta. Tyvärr kan de inte påpeka detta utan att det låter som om de lurat Sverige. Men egentligen är det svenskar som har lurat Sverige, och njutit storligen av den rättfärdighetskänsla det gett upphov till.

Gåvofloden ställer invandrare inför ett val. Antingen spenderar de sina liv i evig tacksamhet, vilket tär på självkänslan. Eller så avsvärjer de sig tacksamheten och väljer bitterhetens väg. Detta tar vanligtvis formen av konspirationsteorier om rasism och kolonialism. På så vis förvandlas gåvorna till rättmätig kompensation för gamla oförrätter.

Läs även: Sandström: Kejsarens nya konstverk

Men konspirationsteorierna om rasism och förtryck sprids ändå främst av svenskar. Varför? Även här handlar det om att undvika tacksamhet. För tacksamhet kan även vara svårt att ta emot. Särskilt då själva motivet till svensk invandringspolitik är masochistiskt. Det handlar om att visa sig god. Då vill man ju inte att de man försöker hjälpa ska vara tacksamma mot en.

Tvärtom. Ju större problem de man försöker hjälpa orsakar, desto godare är man. Den svenska migrationspolitiken har främst motiverats av att vi ska få känna oss goda, och desto mer problem och mindre tacksamhet vi får desto godare kan vi känna oss.

Både invandrare och svenskar vill bli kvitt tacksamhetens bittra konsekvenser. Men det är svårt, då det är ett faktum att gåvorna nästan uteslutande färdas i en riktning, från svenskar till invandrare. Främst har vi försökt ignorera problemet. Detta har blivit allt svårare i takt med att det blivit tydligare. Elefantungen i rummet har vuxit upp till att bli elefanten i rummet. Sverige är nu till viss del ett rasbaserat kastsamhälle.

När vi inte kunnat ignorera problemet så har vi förnekat att någon tacksamhet behövs. Men naturligtvis behövs den. Invandrare är människor, vilket betyder att de känner tacksamhet när man gör dem tjänster. Något annat vore monstruöst.

Men då även invandrare längtar efter frihet och självständighet så är det inte konstigt att de ogillar situationen. Men vi kommer inte ifrån tacksamheten och dess bittra konsekvenser, hur vi än försöker och hur önskvärt det än vore. För det är det.

Denna tacksamhetsskuld som ingen vill ha och den bitterhet den orsakar är idag vårt största samhällsproblem. Detta samhällsproblem kommer att fortsätta växa fram tills dess att invandrare har en riktig möjlighet att bidra till samhället. Det vill säga integrering.

Läs även: Gästkrönika: Vi fartblinda idealister i behovspyramidens topp