Mycket tyder på att det efter byggarna och förvaltarna nu är den raserande generationen som greppat Sveriges tyglar. Det är fantastiskt att vårt överflöd tillåter oss att ägna oss åt verksamheter långt från den rena överlevnaden, men är vi inte samtidigt vaksamma på den hårda verkligheten riskerar vi att trilla av Maslows högsta trappsteg och slå oss fördärvade, skriver Fredrik Thool.
Ibland brukar man säga att den första generationen bygger upp, den andra generationen förvaltar och den tredje generationen raserar. Ett relaterat uttryck återfinns i ett citat från Michael Hopfs postapokalyptiska roman Those Who Remain: ”Hard times create strong men, strong men create good times, good times create weak men, and weak men create hard times.”
Läs även: Lidström: Konservatism, libertarianism och socialliberalism
Sverige var för 100 år sedan ett mycket fattigt land, på väg ut ur fattigdom tack vare den oerhörda möda de personer som då levde i fattigdom eller under förhållandevis mycket påvra förhållanden lade ner på att förbättra förutsättningarna för att bo och leva i Sverige, och för sitt eget materiella välstånd. Grunden för i princip alla våra stora industrier och exportföretag lades i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Det gäller för Volvo, Ericsson, ABB, Scania, SKF, Saab, Alfa Laval med flera. Listan kan göras lång. Staten fokuserade på att bygga infrastruktur och en stabil och pålitlig energiproduktion. Vattenkraften byggdes ut och kärnkraften kom så småningom och gav oss billig energi i överflöd. Universiteten utbildade ingenjörer som behövdes för att föra en stark industrination framåt och i framkant på en mycket konkurrensutsatt internationell arena.
Man byggde ett mycket starkt försvar och en inhemsk försvarsindustri med fokus på flygvapnet för att man insåg att en stats självbestämmanderätt och existensberättigande inte är värt namnet om man inte de facto kan avvärja reella territoriella kränkningar från främmande makt. Sammantaget resulterade denna ansträngning i att Sverige på 1960- och 70-talen blev världens tredje rikaste land mätt i BNP per capita. Staten kom även att fokusera på att det skulle finnas en grundläggande möjlighet för alla invånare att få utbildning och sjukvård eftersom man förstod att detta skulle gynna såväl landets ekonomi som varje enskild invånares välmående och möjlighet till att själv bygga sig ett framgångsrikt liv. Sverige blev en framgångssaga på i princip alla mätbara punkter tack vare dem som byggt upp landet under 1900-talets första hälft.
Sedan föddes 50- och 60-talisterna. De föddes in i välstånd där allt serverades på silverfat. Staten var den som såg till att alla hade det de skulle ha, och det som av generationerna innan sågs som en möjlighet blev plötsligt en rättighet. Rätt till bostad, rätt till arbete, rätt till utbildning, rätt till ditten och rätt till datten. Socialdemokraterna styrde landet och lyckades, med viss rätt, ta åt sig äran för det välstånd som byggts upp under flera decennier. Vad man däremot samtidigt gjorde var att man började nafsa allt mer på den hand som födde oss; det vill säga företagen.
Socialdemokraterna byggde inte bara kärnkraft och motorvägar, utan skapade också ett narrativ där man ställde ”de rika” – det vill säga i stor utsträckning företagare och entrepenörer – mot resten. Företagen och personer med medelhöga inkomster blev en kassako för staten som tycktes kunna mjölka hur mycket som helst. Resultatet blev att många stora företag och personer med tillgångar flydde landet av ekonomiska skäl. Samtidigt skrev Astrid Lingren den berömda historien om Pomperipossa.
De som förvaltade arvet efter byggarna glömde bort varifrån pengarna kom, samtidigt som staten svällde till en allt större del av BNP. Det gick till och med så långt att man från Socialdemokraternas håll med Olof Palme i spetsen ville genomföra löntagarfonder som i praktiken hade inneburit att ”kollektivet” (dvs. facken) på sikt tagit över ägandet av svenska företag. Detta blev tack och lov aldrig verklighet tack vare massivt motstånd från näringslivet.
Läs även: Edwardsson: Politikens platonska plågoris
80- och 90-taliserna, som jag själv tillhör, är även vi födda in i toppen av Maslows behovspyramid. Vi har aldrig behövt oroa oss för energibrist, att bli skjutna på ett torg i en Stockholmsförort mitt på ljusa dagen, dålig ekonomi eller huruvida vi ska kunna skaffa oss en universitetsutbildning. Och väl är väl det! Att sitta på toppen av pyramiden och fundera över lyxfenomen som feministisk menskonst eller om man skl käka veganska ”köttbullar” till middag är inget att skämmas över; tvärtom. Vi bör vara stolta över det våra föräldrar och tidigare generationer byggt åt oss och vi bör naturligtvis åtnjuta det som livet bjuder i en framgångsrik industrination. Problemet är dock att vi befinner oss ännu längre än någonsin ifrån dem som byggde välståndet, så långt att vi tar det helt för givet. Vi sitter så högt på pyramiden att vi inte längre vet hur vi hamnade där, och därmed riskerar vi att trilla av den eftersom vi inte heller förstår hur man håller sig kvar.
Istället för att fokusera på verklig nyttofrämjande verksamhet som bygger landet och ekonomin starkare och allokera resurserna dit, är vi istället upptagna med att förverkliga ideologiska övertygelser och symbolistiska åtgärder som kostar mycket mer än de smakar. De senaste 20 årens migrationspolitik är ett praktexempel på det, och de senaste tio årens energipolitik likaså. De som har förespråkat en stor asylinvandring har endast gjort det för att det passat deras godhetsideal, och de som förespråkat en nedläggning av kärnkraftsreaktorer har enbart gjort det för att det passar deras ideal om ett energisystem baserat på förnybar energi. Detta trots att varje förnuftigt sinne bör har kunnat se konsekvenserna innan man gjorde verklighet av politiken. Notan för denna självgoda och verklighetsfrånvända politik betalar vi redan idag, och den kommer inte att bli billigare om det tillåts fortgå.
Tyvärr syns inga större tecken på att det skulle mattas av. Idag styr ideologi framför allt annat, och detta är naturligtvis som mest framträdande på den vänstra och liberala planhalvan av svensk politik. Fantasin om vindkraften är kanske det mest dagsaktuella exemplet på det, då vindkraften aldrig någonsin kommer att kunna täcka Sveriges energibehov. Tvärtom kommer vindkraften, ju mer den byggs ut, att skaka vårt energisystem i dess grundvalar. Detta eftersom vår baskraft kommer att bli mindre lönsam i samband med att den måste stå tillbaka för vindkraft när det blåser, men leverera – till en högre kostnad – när det inte blåser tillräckligt.
Det kommer att resultera i dyr och volatil energiförsörjning, och därmed försämra utsikterna dramatiskt för Sverige som en framstående industrination med hög levnadsstandard. Man bör också ta i beaktande att den förväntade livslängden för ett vindkraftverk är någonstans runt 20 år och därefter behöver återinvesteras. Samtidigt planerar man för en elektrifiering av hela samhället med ett drastiskt ökat behov av elektricitet som följd, vilket är milt sagt förbluffande naivt, för att inte säga rent ut sagt korkat. Alla påpekanden om detta ignoreras dock, då vindkraften blivit synonym med ”den gröna omställningen” som går före allt annat.
Samtidigt pratas det från flera håll om att vi ska sluta flyga och att drivmedelspriser på 30 kronor litern är ”nödvändigt för att klara klimatomställningen”, trots att marginalnyttan av minskat bilkörande och flygande är ytterst liten – några få procent – även på global nivå. Återigen går ideologi före förnuft, vilket kommer att straffa sig rejält. Den enorma rörelsefrihet som bilen och flyget ger oss uppskattas inte, eftersom den tas för given. Narrativet om ”de rika” mot resten får återigen fäste och används för att legitimera en tyngre skattebörda, trots att vi redan betalar bland världens högsta skatter, skatter som borde räcka mer än väl för att bygga ett starkt land med en frikostig välfärd, bara pengarna användes effektivt.
Vi bör vara väldigt vaksamma över hur vi, i egenskap av att vara förblindade av vårt eget välstånd, agerar. Om vi inte är det, så kommer vi snart att ligga och kräla i leran och blicka upp mot toppen av pyramiden,och då kan vi hålla oss för skratt. Vi vill inte bli den generation som raserar det som tidigare generationer byggt upp och förvaltat.
Läs även: Sjölander: Var utmaningen stor, eller var vi bara svaga?
Fredrik Thool
Jurist och oberoende debattör
