Efter mitt set gick jag och satte mig bland de andra komikerna. Det hade inte gått bra. Det hade inte ens gått så dåligt att det var roligt. Konferenciern tog scenen och började tala: ”Här har vi komiker med alla erfarenhetsnivåer. Det är sådana som jag, som gör min första föreställning. Och sådana som Jakob, som gör sin sista.” Gapskratt.

Läs även: Gustavsson: Socialdemokraterna och den vite mannens börda

Aj. Ibland skrattar publiken med en, ibland åt en. Huvudsaken är att de skrattar. Det är åtminstone bättre än tystnad. Få i publiken hade gillat mina skämt, och vissa hade blivit arga. Och nog har jag ganska grov humor: ”Så här fungerar samtycke – ”ja” betyder ja, ”kanske” betyder också ja, och ”nej” betyder kanske. Slutligen kommer pepparsprejen, och det betyder nej, vilket jag som en sann gentleman alltid respekterar.”

Jag förstår att folk blir upprörda av skämt eftersom jag själv ibland blir det. Åtminstone skämt på min bekostnad. Jag tycker egentligen att man bara borde få skämta om folk som inte är mig. Nu, flera månader efter mitt misslyckade set, kan jag ännu inte skratta med. Men jag kan åtminstone skrocka.

Och visst skämtas det mycket om hemskheter i ståuppkomiken, om sådant som inte är roligt. Men det är skillnad på ett skämt och vad skämtet handlar om. För att parafrasera Ricky Gervais så är folkmord inte roligt, men skämt om folkmord kan mycket väl vara det. Begrunda: ”Min farfar dog i Auschwitz… Han föll ned från vakttornet.”

Men här kommer en viktig distinktion, nämligen den mellan att någon blivit upprörd och att någon gjort fel. Man kan ha det ena utan det andra. Att ett skämt gör mig kränkt, förargad, ledsen, eller sårad betyder inte att jag har goda skäl till att vara kränkt, förargad, ledsen, eller sårad.

Det finns inga kränkande skämt. Men det finns många skämt som kränker. Skämt som kränker kan handla om vad som helst, och det har sällan något med själva skämtet att göra. De senaste åren har det demonstrerats grundligt att folk kan bli kränkte för precis allt. Tyvärr drar folk ofta den i och för sig fullt förståeliga slutsatsen att det måste vara någons fel om de känner sig ledsna. Men skämt är bara ord, och vad som än påstås så är ord inte våld.

Om man blir knivhuggen så har man inget val om huruvida man blir sårad eller ej. Men det har man när man blir sårad av ett skämt. Samma skämt kan ha helt olika effekter på olika personer. Det som orsaker en smärta när man hör ett skämt finns inom en själv, inte i själva skämtet.

Om man vill hitta den ansvarige för den olustkänsla man känner vid ett dåligt skämt (samma olustkänsla som jag kände efter mitt misslyckande) så bör man titta i spegeln. Vi kan inte styra vår omgivning, men vi kan styra hur vi reagerar på den. Tyvärr betyder detta att vi måste motstå frestelsen att skylla på andra. Att inte skylla på andra är dock svårt, vilket jag misstänker är judarnas fel.

Alla personer och alla grupper tycker helt enkelt inte att samma saker är roliga. Ståuppskämt som: ”Jag är aktiv inom Sverigedemokraterna – det är mycket praktiskt att kunna köra samma material här som jag gör där,” fungerar bra hos de som ogillar Sverigedemokraterna. Om publiken inte accepterar eller förstår de idéer skämtet bygger på så är det inte konstigt att det misslyckas.

Läs även: Göranson: Sverige och förgudligandet av Förenta nationerna

Ett skämt är alltså aldrig vare sig bra eller dåligt, gott eller ont. Frågan bör istället vara hur det passar en viss publik. Detta är en komplicerad fråga, och att hantera den är vad komikerns hantverk går ut då. Ett skämts effekt påverkas av sådant som vem som uttalar skämtet, vilka andra skämt som dragits, om resten av publiken skrattar, och vad som är på nyheterna.

Komikern måste använda sitt omdöme. En skicklig komiker med en ordentligt uppvärmd publik kan få den att skratta åt skämt som annars hade lett till en lynchning.

En vanlig observation är att man kan få folk att skratta åt de hemskaste saker så länge som skämtet är lite mer roligt än hemskt. Vi människor kan inte kombinera starka känslor, så en av dem får överhanden och raderar ut den andra. Man kan inte vara arg samtidigt som man skrattar ihjäl sig. Om komikerna bara framkallar lite mer skratt än ilska så sveper skrattet bort ilskan.

Det omvända gäller dock om man får lite mer ilska än skratt. Skillnaden är hårfin. Detta är vad som gör ståuppkomiken spännande.

Om man har publik på 100 personer så lär inte alla gilla allt. Detta är oundvikligt. Det finns inga skämt som alla gillar. Faktiskt så är det nästan garanterat att minst en person kommer att bli upprörd. Men detta är inte alltid samma person, eller samma skämt. Problemet är att folk gärna skrattar åt sådant som gör andra upprörda.

Det gäller även folk som påstår att de ogillar ”elak humor.” Dessa har sällan några problem att skratta åt elaka skämt om grupper de ogillar. Ofta sitter de och skrattar gott hela kvällen tills man kommer till ett visst skämt om något de känner starkt för. Vad som uppfattas som elakhet och vad som uppfattas som rättmätig kritik avgörs av vilken sida vi håller på.

Vad är lösningen? Som vanligt finns ingen lösning. Åtminstone ingen lösning som gör alla glada. Folk gillar olika saker, och vi kommer aldrig ifrån det. Det bästa vore att strunta i att grubbla över vad man får eller inte får skämta om. Detta eftersom man får skämta om allt – det är bara att man inte kan förvänta sig att folk skrattar.

Ett skämts kvalitet avgörs av om folk skrattar. Om folk skrattar så var skämtet bra, om det inte gör det var det dåligt. Detta är det ultimata testet. Ett skämt som gör folk arga är inte ett ont skämt.

Det är bara ett skämt som inte passade just för den publiken just då. Ståuppkomikerna må ha klantat till det, han må ha gjort fel, men hans fel var inte av ett moraliskt slag. Frågan är inte ”vad får man skämta om?” utan ”hur bör man skämta om det?” Låt oss fokusera på hantverket, på komedin, snarare än filosofin.

Det finns inget skämt som alla gillar. Men det finns en typ av skämt som ingen gillar, nämligen det skämt som ingen ogillar. Det blir för tamt och tråkigt. Skratt är trots allt en typ av upprördhet.

Läs även: Berggren: Västs triumfer och den svenska minnesförlusten