En förklaring till FN:s massiva förtroende i Sverige kan naturligtvis vara att organisationens andra generalsekreterare var svensk. Dag Hammarskjöld hade en gedigen bakgrund på både det ekonomiska och kulturella området och ingick i en adelsätt med starka ämbetsmannatraditioner. Hans karriär var starkt knuten till den socialdemokratiska regeringsmakten trots att han inte var partimedlem.

Han gillade den socialdemokratiska fördelningspolitiken och planhushållningen men var utpräglat konservativ i andra frågor.

Läs även: Ahmed: Är FN:s flyktingkonvention sverigedemokratisk?

När Hammarskjöld 1953 valdes till FN:s generalsekreterare hade han inte någon framträdande internationell profil. Hans företrädare Tryggve Lie hade bojkottats av Sovjetunionen, som därefter hade lagt veto mot fyra förslag till efterträdare. Förmodligen fick Hammarskjöld jobbet för att han sågs som oförarglig.

Men under sina åtta år som generalsekreterare tog han skadan mångdubbelt igen, något som inte alltid uppskattades av den tidens stormakter. Vid sin tragiska död i tjänsten 1961 fick han närmast helgonstatus, åtminstone i Sverige, och belönades postumt med Nobels fredspris.

Det kan finnas andra skäl till att Sverige älskar FN. Efter andra världskriget och under det kalla krigets 1950-tal såg vi inte längre stormakter som världens hopp utan som dess hot. Redan från 1943 började allt fler tvivla på Tysklands löfte att erbjuda ett fredens tusenårsrike – 1945 grusades det slutgiltigt. Men världen blev inte tryggare för det. Vi som levde under första hälften av 50-talet var på allvar rädda för att ett atombombskrig mellan USA och Sovjetunion var nära förestående.

Kortfilmsbiograferna visade skrämmande bilder av hur det kunde gestalta sig och debatten stod het om även Sverige borde beväpna sig med atombomber. Ett proxykrig mellan de båda stormakterna pågick i Korea. FN sågs däremot som fredens vapendragare och som motvikten mot hotfulla stormakter.

Sverige är ett litet land. En organisation där en medlem är lika med en röst (utom i säkerhetsrådet) känns naturligtvis intressantare för oss än den värld där de starka har högst röst.

Efter hand som Sverige sekulariserades blev det inte längre självklart för alla att Gud är god och ställer allt till det bästa. Det kan också vara ett skäl till att FN i vårt land fick överta rollen av den som alltid är god och som vill alla väl. Vi behöver hopp. Än idag är förväntningarna på FN så grundmurade att ifrågasättanden och kritik har svårt att tränga fram i det offentliga samtalet.

För det saknas inte skäl för ifrågasättande och kritik. Ofta handlar det om att FN vidgat sina ambitioner till att omfatta mer än att försöka bevara fred.

Mänskliga rättigheter (MR) blev tidigt en viktig uppgift för FN. Redan 1948, tre år efter att organisationen grundades, antogs den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. I trettio artiklar listas rättigheter av skiftande slag, från konstaterandet att alla människor har lika värde (”equal in dignity”) till en uppmaning till stater och andra att inte göra något som upphäver de uppräknade rättigheterna. Mycket av det som sägs i deklarationen är så allmänt hållet att det borde vara okontroversiellt.

Trots det lade några medlemmar ned sin röst vid omröstningen, bland annat ett antal kommunistländer och Saudiarabien. År 1990 antog ett antal muslimska länder den så kallade Kairodeklarationen som innebär att FN-deklarationen bara får tillämpas i den mån den är förenlig med koranen och sharia.

Läs även: Brinkemo: En fredsfloskulös fridsfurste i FN

Begreppet rättigheter är svårgripbart. Det kan handla om ett närmast filosofiskt eller metafysiskt konstaterande, som människors lika värde (eller värdighet). Men det kan också vara mer konkret och manifesteras genom lagstiftning, till exempel äganderätten eller yttrandefriheten. Vissa rättigheter innebär förbud riktade mot staten, som mot att döda eller tortera människor. Andra ställer krav på staten – rätten till arbete, utbildning och vila.

Att rätt tolka rättighetskatalogen kompliceras av att det finns olika språkversioner. Många har påpekat att originalets ”equal in dignity” är något annat än att som på svenska sätta ett ”värde” på människor som är lika för alla. Originalets ”the right to work” är något helt annat än ”rätten till arbete”.

Den här luddigheten har öppnat för ett missbruk av rättighetsbegreppet där särintressen driver sin politiska kamp på två arenor: dels genom opinionsbildning och medial uppmärksamhet, dels i rättssalarna. Många gånger har FN intagit en aktiv roll i den förra delen och låtit sig utnyttjas politiskt.

På så sätt har den ursprungliga goda ambitionen att skapa en bas av värderingar som ska förena hela mänskligheten blivit ett tillhygge för MR-aktivistiska rörelser.

Historieprofessorn och MR-experten Lars Trägårdh varnar i en krönika i GP för ”en juridisk aktivism i konflikt med den demokratiska folkopinionen”:

I Sverige råder det en aningslöshet på denna punkt. Medborgerliga och mänskliga rättigheter framstår nästan som synonymer. De förra gäller inom landet, de senare handlar om att etablera globala normer och knuffa motsträviga regimer utomlands i rätt riktning. I dag betalar vi priset för denna begreppsförvirring. I en rapport som Civil Rights Defenders gav ut i december 2015 tycks man stundtals mena att internationella fördrag bör ha prioritet över nationell suveränitet, en uppfattning som inte är ovanlig bland MR-jurister.

Klimatet är ett annat område där FN driver en dogm som lämnar föga utrymme för kätterskt ifrågasättande. Jag har i en tidigare krönika beskrivit hur ett myller av forskningsresultat syntetiseras till rapporter som även de är svårtillgängliga för oss vanliga dödliga. Därför översätts forskarnas slutsatser till SPM – Summary for Policymakers – handfasta slutsatser som medlemsländernas politiska representanter kan förhandla om, kompromissa om eller fatta majoritetsbeslut om.

På basis av forskarnas sammanfattningar av sammanfattningar har FN sedan bestämt att det har blivit och kommer att fortsätta att bli varmare på jorden. FN har också bestämt att det har blivit och kommer att fortsätta bli mer CO2 i atmosfären samt att den ökningen beror på människors handlingar.

FN:s ursprungliga roll att bringa fred på jorden är fortfarande prioriterad. Den mest aktuella frågan idag handlar om fred mellan Israel och Palestina. Israels pågående försök att inkapacitera Hamas leder till en humanitär katastrof. Hamas mål att rensa området ”mellan floden och havet” från judar kommer – om man lyckas – leda till en humanitär katastrof av än större vidd.

FN har valt att fokusera på den första katastrofen och lämnat den andra åt sitt öde. Eller skjutit på framtiden, om Israel misslyckas med att inkapacitera Hamas.

Det är svårt att helt släppa intrycket att FN valt sida, till förmån för en islamistisk terrororganisation som inte ger en vitten för mänskliga rättigheter. Information om utvecklingen i Gaza som lämnats av Hamas, som en del av den psykologiska krigföringen, har accepterats och återrapporterats av FN. Händelserna den 7 oktober 2023, som var startskottet, har getts en undanskymd plats i FN:s kommentarer.

Att FN-organet UNRWA har samarbetat med och givit aktivt stöd till Hamas förefaller odiskutabelt. Något annat hade för övrigt omöjliggjort UNRWA:s närvaro i Gaza. På sätt har FN – möjligen utan att det varit avsikten – givit näring åt den våg av antisemitism som blommat upp i universitet i många länder. Däremot förefaller FN inte ha spelat någon aktiv roll i försöken att åstadkomma en vapenvila – den uppgiften har i stället tagits om hand av främst USA, Egypten och Qatar.

Valet av Hammarskjöld till generalsekreterare kan ha syftat till att ge FN en svag ledning. Det misslyckades – man fick motsatsen. Betydligt bättre har man lyckats de två senaste gångerna. Ban Ki-Moon förefaller ha varit en ren katastrof, om man ska tro Inga-Britt Ahlenius, och det ska man. Nuvarande generalsekreteraren, António Guterres, imponerar inte mer, men är betydligt frikostigare än sin företrädare när det gäller att torgföra sin kritik mot allt som är fel. Att han tidigare lierat sig med Greta Thunberg kan vara mer än en tillfällighet.

FN är vad dess medlemmar gör organisationen till, både när det gäller valet av generalsekreterare och vilka frågor organisationen driver. Och inte minst vad den inte driver. Av FN:s 193 medlemsländer klassas bara en tredjedel som någotsånär demokratiska. Det kan förklara FN:s tendens att tona ner kritiken mot de länder som är mest problematiska när det gäller mänskliga rättigheter, klimatrelaterade utsläpp och militärt våld.

I stället har organisationen i praktiken – om än inte medvetet – försett militanta rörelser som driver MR-aktivism, klimathysteri och islamism med bränsle till kampen.

FN skapades en gång av goda människor med de bästa avsikter. Men vägen till helvetet är, som bekant, stenlagd med goda avsikter. Också när det gäller FN har det nu blivit dags att inte längre vara naiva.

Läs även: Skogkär: Dags att sluta spela med i den svarta fars som heter FN