Under 1800-talet när Afrika koloniserades och delades upp mellan europeiska stormakter myntades begreppet ”den vite mannens börda” – ”white man’s burden”. Upphovsmannen, Rudyard Kipling, sammanfattade i en dikt ett av de argument som användes för att rättfärdiga ockupationen av den afrikanska kontinenten: Idén att vita, civiliserade européer och amerikaner hade en moralisk skyldighet att sprida sin civilisation till mindre utvecklade, primitiva folk, som de i Afrika och Filippinerna – alltså inte för sin egen utan för deras skull.

Läs även: Sparf: Ingen vill utvisa välintegrerade invandrare

Idag framstår ”den vite mannens börda” endast som en dålig ursäkt för att få ockupera länder vars arméer fortfarande använde pilbågar. Riktigt så enkelt var det dock inte: Många, inte minst progressiva tyckare på 1800-talet, såg på fullaste allvar imperialismen som ett välfärdsprojekt. Progressiva krafters stöd för imperialismen är ett av många kapitel som man i efterhand försökt att sudda ut: Innan vänstern började importera tredje världen till Europa, så försökte man faktiskt att exportera Europa till tredje världen.

Vad har Magdalena Andersson med allt det här att göra då?

För Socialdemokraterna är i princip varje aspekt av samhället underställt integrationen. Att anställa icke-svenskspråkig personal till hemtjänsten är okej, för annars kan ju invandrarna inte integreras. Att satsa på att fler invandrare ska bli poliser är också helt acceptabelt, för hur ska de annars integrera sig? Om det sedan leder till en poliskår som är lättare för gängkriminella att infiltrera, så må det vara hänt.

Och, kanske värst av allt: Socialdemokraterna vill, med tvång om så krävs, tvinga svenska barn att gå i invandrartäta skolor och vice versa.

Äldre, barn, självaste rättsstaten – allt kan offras för att åstadkomma en fungerande integration. Socialdemokraterna är villiga att göra vad som helst, förutom då att utvisa ej integrationsvilliga invandrare för att på så vis bli av med problemet.

Läs även: Gästkrönika: Pim Fortuyn och nationalismens liberala ådra

Socialdemokraternas politik utgår ifrån att det finns en ”svensk mans (och kvinnas) börda”, en moralisk skyldighet för svenskar att agera verktyg för integration. Svenska barn måste, tycker vänstern, skickas till skolor i utanförskapsområden för att lära invandrarbarn hur man beter sig.

Detta är deras moraliska skyldighet eftersom invandrarbarnen enligt Socialdemokraterna inte kan lära sig på något annat vis. Hur ska barn med utländsk bakgrund lära sig att inte förnedringsråna, om de inte har svenska klasskamrater som kan lära dem att det är fel?

När jag gick i skolan var det kontroversiellt att flickor placerades mellan bråkiga pojkar i klassrummet för att hålla dem isär och ”agera krockkuddar”. Alla var då överens om att det var fel. Nu får dock svenska barn, både flickor och pojkar, denna otacksamma uppgift.

Det ingen tycks fråga sig är varför svenska barn, eller svenskar överhuvudtaget, skulle behövas för att lära den invandrade befolkningen att följa lagen. Är det inte självklart? Varför skulle du behöva en ”förebild” för att veta att du inte ska bli gängkriminell, inte våldta, inte sälja droger eller begå hedersmord? Varför räcker det inte med att få höra ”Det är inte tillåtet här”? Alla vi andra lyder ju lagar som vi inte alltid begriper eller håller med om.

Istället för att offra svenska barn, äldre och andra sårbara grupper i ett försök att bära ”den svenske mannens börda”, så bör vi inse att problemet ligger i att vi inte sållat bort asylsökande som måste undervisas i grundläggande moral. Vissa saker och koncept (som kvinnofrid) måste man förstå redan när man kommer till Sverige, annars är detta inte rätt land.

Självklart kan invandrare inte känna till alla seder och bruk i det land de kommer till. En invandrare som talar lite högre, står lite närmare, eller inte förstår när man förväntas bjuda på fika (eller vad det är för något) kommer såklart helt naturligt att lära sig genom att interagera med svenskar.

På samma sätt lärde jag mig när jag bodde i Irland att det där anses oartigt att stiga av bussen utan att tacka chauffören (nått jag sedan fick lära av mig när jag flyttade därifrån).

Det är dock skillnad mellan excentriska kulturella seder, och grundläggande värderingar. De senare är övertygelser, ofta bergfasta sådana, som inte nödvändigtvis förändras av att beblandas med människor med andra värderingar.

Att lära barn att respektera svensk lag är föräldrarnas uppgift, inte svenska klasskamraters. Om föräldrarna inte är kapabla till det, så bör hela familjen överväga att flytta till ett land som passar dem bättre.

Läs även: Göranson: Diskriminering är inte vårt akuta problem