”Regression mot medelvärdet” är inte en fras som får hjärtat att slå snabbare för särskilt många. Men fenomenet är intressant och vidspritt, inte minst inom kulturen. Bland annat förklarar det varför uppföljare tenderar att vara sämre än originalet, varför filmen är sämre än boken, och varför strålande debuter följs av det mediokra.

Läs även: Sandström: Hysterin kring AI lockar åter fram ludditerna

Regression mot medelvärdet betyder helt enkelt att det onormala tenderar att följas av det normala. Det osannolika följs av det sannolika. Triumfer och katastrofer följs av det vardagliga. Vi dras mot genomsnittet som mot ett myrlejons gap. Det normala är, till syvende och sist, normalt.

Fenomenet uppstår då ett resultat styrs av en blandning av fasta egenskaper och slumpen. Exempelvis skicklighet och tur. För att få väldigt goda resultat så måste vi ha både stor skicklighet och stor tur. För att få väldigt dåliga resultat måste vi ha minimal skicklighet och maximal otur. För det mesta hamnar vi någonstans mitt emellan.

Men slumpen, lyckan, och turen är långt mer förrädiska än de fasta egenskaperna. Tur varierar mer än skicklighet. Oturligt nog är det sällan turen håller i sig, och turligt nog är det sällan oturen håller i sig. Det betyder att varken stora framgångar eller stora förluster blir permanenta.

Det mesta av den konst som produceras är genomsnittlig. Visst producerar bättre konstnärer i genomsnitt bättre verk än sämre konstnärer, men till och med de största konstnärer behöver hjälp av turen för att göra riktiga mästerverk. Om detta inte var fallet så skulle de spotta ur sig mästerverk som en fabrik. De flesta konstnärer blir inte ihågkomna överhuvudtaget, och den lilla elit som blir det är ihågkomna för en ytterst liten andel av sina verk.

Regression till medelvärdet löser många av konstens mysterier. Eller snarare visar att dessa mysterier inte är så mystiska. Varför är uppföljare sämre än originalet? För att originalets kvalitet delvis berodde på tur, och tur är inte pålitligt. Av samma skäl blir filmen vanligtvis sämre än boken, och framgångs följs av det mediokra. Ju större framgången är desto mer tur krävs, och ju mer tur som krävs desto mindre sannolikt att den håller i sig.

Detta, den förrädiska lyckogudinnans inflytande, är en enkel förklaring. Ett statistiskt fenomen, ingenting mer. Det ger en fascinerande kontrast till alla de alternativa förklaringar som förs fram för att förklara varierande konstnärlig kvalitet.

Misslyckade, säg, Hollywoodfilmer skylls på kommersialiseringen, eller önskan att göra originalet tillgängligt för en för bred publik. Vi glömmer att det faktum att det ens blivit en uppföljare eller en filmversion betyder att originalet varit framgångsrikt, vilket betyder att turen varit framme. Men vi kan inte räkna med denna tur i nästa rond.

Läs även: Brinkemo: En frikyrkopågs tankar om korankrisen

Särskilt vanligt är sådant spekulerande när det gäller nobelpristagare, som sällan producerar storverk efter att de fått priset. Vi hittar lätt på fantasifulla förklaringar om att de nu är under för stor press, eller upptagna med att räkna sina pengar, eller att framgången stigit dem åt huvudet.

I själva verket krävs en sådan fantastisk bragd som ett nobelpris så mycket tur att det är osannolikt att ens dessa de skickligaste författarna någonsin kan upprepa den. Varken allmänheten eller författarna själva bör förvänta sig det. Om bara Harry Martinsson hade vetat det innan han klippte upp magen…

Vi människor är bra på att hitta förklaringar. Vi är så bra på det att våra förklaringar inte ens behöver vara sanna. Vi nöjer oss med det sannolika. Detta innebär att vi lurar oss själva, vilket innebär att vi slipper att konfrontera vår okunskap.

Precis som vi kan se figurer bland molnen så inbillar vi oss att vi kan förklara konstnärlig kvalitetsvariation när det helt enkelt är så att lyckan kommer och lyckan går, och alltid dras mot medelvärdet.

Finns det något sätt att fly undan regressionen? Nej, den är en del av verkligheten. Men man kan alltid göra ett nytt försök.

Läs även: von Seth: Barbie visar på feminismens avradikalisering