Hur gammal ska en film vara för att räknas som en klassiker? Om tjugo år räcker så måste Love Actually vara en stark kandidat i julfilmskategorin. Filmen fick ett ljumt mottagande när den kom i Nådens år 2003, men nu är dess popularitet sådan att den är svår att undvika. Om man skulle tillhöra de griniga stackare som önskar det, vill säga.

Läs även: Ahmed: När julen jag älskar var haram för mig

Under julen dras vi in i större gemenskaper som inkluderar folk vi annars har lite att göra med. Ofta är detta våra släktingar eller barndomsvänner. Gamla band återuppväcks i midvintern. Jag tror att mycket av Love Actuallys charm kommer från att den efterliknar detta.

Vi har ett märkligt förhållande till kändisar i allmänhet och skådespelare i synnerhet. Detta eftersom det egentligen inte finns något sådant förhållande, trots att vi ser så mycket av dem. Vi spenderar timtals i deras sällskap, och njuter storligen av deras heroiska, skurkaktiga, romantiska, bisarra, tragiska, och komiska eskapader. Men det är en envägsrelation, då skådespelarna inte tittar tillbaka på oss genom filmrutan ens när de stirrar rakt in i kameran. Vi ser dem, men de ser inte oss.

De många skådespelarna i Love Actually blir som gamla vänner. Vi gläds åt deras framgångar precis som vi gläds att höra att det går väl för våra barndomsvänner. Genom Love Actually träffar vi dem igen varje jul, och påminns om hur de en gång var. Liam Neeson hade lite färre rynkor. Den unge mannen som medelst skyltar flörtade med den artonåriga (!) Keira Knightley blev sedan polis i USA och hamnade mitt i en zombieinvasion.

Även hans kamrat åkte till USA, men hade oturen att få spendera ”12 år som slav.” Colin Firth och Hugh Grant får än idag kvinnohjärtan att klappa snabbare, den ene som den solide äkte mannen, den andre som den eldige älskaren. Emma Thompson är nu allmänt erkänd som ”Stor Brittisk Skådespelerska.”

Martin Freeman blev hobbiten i The Hobbit. Rowan ”Mr. Bean” Atkinson fortsätter med sina märkligheter. Den gullige ungen har nu blivit förste älskare i The Queen’s Gambit. Det finns tragedier också – Alan ”Snape” Rickman dog i cancer 2016.

Läs även: von Seth: Sverige är det perfekta landet för julen

Men det kanske viktigaste skälet till att dessa framstår som gamla vänner är deras karaktärers mänsklighet. Rollistan består nästan uteslutande av sympatiska personer, men de är inte heller några övermänskliga hjältar. Karaktärerna är vanliga människor, med vanliga människors kärleksproblem. Detta gäller även rockstjärnan och premiärministern. De är lätta att identifiera med, och vi får intrycket att skådespelarna helt enkelt ”är sig själva.” Kanske, vågar jag spekulera, för att de är det.

Denna mänsklighet, eller åtminstone detta intryck av mänsklighet, stärks ytterligare av hur karaktärer bjuder på sig själva. Det vill säga att de hamnar i pinsamheter. Ingen av berättelserna är fri från sådant. Detta gör filmen, som ofta anklagas för att vara sötsliskigt romantisk, ytterst realistisk. För vad kan vara en mer realistisk bild av kärlek än pinsamhet? Pinsamhet är den mänskligaste av alla känslor, oundviklig för självmedvetna varelser som kan se ideal men alltför sällan uppnå dem.

Love Actually ger en positiv syn på världen och mänskligheten, högst lämplig för julsäsongen. Filmen börjar faktiskt med ett försvarstal för detta, med Hugh Grants röst som berättar att när han känner sig nedstämd så åker han till flygplatsen för att se folk återförenas med sina kära. Han vänder sig emot idén att vi lever i en värld av hat och girighet, och påstår att kärleken styr världen.

Jag tror att det stämmer. Världen skulle knappas hålla samman om vi på allvar var så onda som vi gärna framställer oss. Av någon anledning misstar vi cynism för skarpsynthet. Love Actually är istället trotsigt gladlynt – för det är trotsigt att vara glad. Detta trots syns i filmens titel: Kärlek – Faktiskt!

Läs även: Ahmed: När julen jag älskar var haram för mig