När jag står och slår in julklappar slår det mig att denna högtid som jag älskar en gång i tiden var haram för den pojke som var jag, för länge sedan i landet Jemen där jag växte upp. Det finns fina inslag i islam också, men de kristna högtiderna ligger mig närmare om hjärtat, skriver Luai Ahmed.
När jag strosade runt på stan för att köpa julklappar till mina nära och kära häromsistens slog det mig hur mycket jag föredrar julen framför de muslimska högtiderna. En del av det handlar förmodligen om att kristna högtider var haram, förbjudna, när jag växte upp.
Muslimer är mycket välkomnande mot kristna som vill delta i firandet av Ramadan eller Eid, men om en muslim ville fira jul skulle det uppfattas som underligt och enligt de flesta imamer just haram....
Att få fundera ut presenter, välja dem, slå in dem och ge dem till nära och kära är en sådan härlig känsla.
Det är märkligt när jag tänker efter – när jag var liten i Jemen visades julfilmer på olika jemenitiska kanaler under vintern. Inte för att vi firade eller ens erkände julen, utan eftersom vissa arabiska kanaler, som LBC i Jemen, sändes från Libanon och tog hänsyn till sin kristna publik.
När jag var liten älskade jag julfilmer: Jack Frost, While You Were Sleeping, You’ve Got Mail, Elf, och framför allt Home Alone I och II.
Julen har alltid varit en av mina haramdrömmar.
Konceptet med ”inslagna presenter” gällde i Jemen uteslutande för födelsedagar, och att fira födelsedagar var även det enligt många imamer i Jemen – du gissade det – haram. Detta eftersom födelsedagar följer den kristna kalendern, inte den muslimska. I mångt och mycket var allt som var ”kristet” också förbjudet.
När jag bjöd in klasskamrater och vänner till mina födelsedagsfester avstod nästan hälften på grund av att det ansågs haram.
Julen var dock de allra flesta överens om att den var förbjuden att fira. Eftersom det gav kristendomen, en reformerad religion, legitimitet – och det var haram.
Det känns trångsynt i backspegeln där jag står och slår in presenter till mina nära och kära. Men när jag var liten i Sanaa verkade det rimligt att inte fira kuffarernas, de otrognas, högtider. Som koranversen lyder: ”Ni har er religion, och vi har vår egen”.
Det var en skön bubbla att krypa in.
Jag tänker alltid tillbaka på mig själv som barn och känner sorg över hur övertygad jag var om rimligheten i de snäva uppfattningar som präglade mig. Min sorg beror inte på att jag inte har bearbetat mina trauman – utan på att jag tvingas konfrontera ”barnet Luai” varje gång jag hör muslimer prata i Sverige. Som igår, när jag satt och poddade med vännen Bilan Osman, för ett avsnitt av podcasten Oskyddat samtal.
När jag pratar om min uppväxt låter det som om jag hatar allt med islam och den muslimska kulturen, och föredrar den västerländska kristna kulturen. Jag hatar inte alls allt med islam och den muslimska kulturen, men jag föredrar definitivt den västerländska kristna kulturen.
Det är inte konstigt att jag föredrar den kristna kulturen framför den muslimska. Skillnaderna är betydande.
Under ramadan tvingades jag svälta i en hel månad (ja, svälta, eftersom jag egentligen aldrig ville fasta en enda dag när jag var liten), och i slutet av ramadan firade jag Eid genom att klä mig i nya fina kläder, träffa familjen och få pengar av äldre släktingar.
Att klä mig i nya fina kläder som jag köpte med mamma var den finaste delen av Eid, men att få pengar från släktingar kändes alltid konstigt.
Jag är inte ensam om det, men jag föredrar presenter framför pengar. Då har någon faktiskt funderat på dig och vad du kanske vill ha. Dessutom är julklapparna inte belöningen för att du svultit dig en månad.
Julen var alltid haram för mig, tills jag kom till Sverige. Då började allt som var haram att smaka gott. Inte minst snaps och julskinka.
Läs även: von Seth: Sverige är det perfekta landet för julen