Historien om Najah al-Shammari, mannen som lyckades med att vara både biståndstagande flykting i Sverige och försvarsminister i Irak samtidigt, har åtskilliga pedagogiska poänger. Främst av dessa att asylsystemet tillåter såväl eliter som deras undersåtar att undfly ansvaret för sina hemländers framtid, skriver Jakob Sjölander.
En av världens välsignelser är att många problem rättar till sig själva. Detta genom att de blir synligare i takt med att de blir värre. Till slut tvingar detta oss till handling. När det gäller invandringen och bidragsfusket så stod Najah al-Shammari (”Iraks försvarsminister”) för en stor del av denna handlingskrävande synlighet. Berättelsen är välkänd, men väl värd att repetera. Den är så underhållande, tragisk, och full av lärdomar att den borde bli en jultradition. SVT borde visa den direkt efter Kalle Anka.
Läs även: Skogkär: Mot illegal migration kämpar EU förgäves
Najah al-Shammari var irakisk general, politiker, och medlem i en mäktig klan. År 2009 ansökte al-Shammari om uppehållstillstånd i Sverige. Tillsammans med sin fru började han ta ut bostadsbidrag, barnbidrag med flerbarnstillägg, försörjningsstöd, och sjukersättning. Därefter hyrde han ut lägenheten och återvände till Irak. I nådens år 2015 fick han svenskt medborgarskap. Samtidigt fortsatte al-Shammaris karriär i Irak, och 2019 blev han försvarsminister. Som sådan ansvarade han för diverse människorättsbrott i samband med att de stora demonstrationerna 2020 slogs ned. Al-Shammari förlorade dock jobbet, och är nu tillbaka i Sverige. Åtal restes för människorättsbrott i Irak och bidragsbrott i Sverige, men bägge har lagts ned.
Al-Shammari försåg oss med ett skolboksexempel på hur lättlurat, generöst, och okontrollerat det svenska migrationssystemet var och är. Genom att förse oss med detta exempel har al-Shammari utan tvekan gjort sitt nya hemland en stor tjänst. Vi är honom tack skyldig. Kanske är det därför jag inte kan bli riktigt arg på honom, hur mycket jag än försöker. Han har upphöjt korruptionen till en konstform, och detta måste hedras. Men något som missas är att al-Shammari inte bara har läxor att lära Sverige, utan även Irak och andra utvandrarländer.
Migrationen till de rika västländerna har olyckliga sidoeffekter när det gäller ansvarsutkrävande. Det speciella med al-Shammari är inte det han gjort, utan att han var ovanligt högt uppsatt, slemmig, och avslöjades. Det är inte svårt för utländska politiker att skaffa sig liknande reträttpositioner. Det enda som krävs för ett tryggt svenskt medborgarskap är att man kommer hit, påstår att man är på flykt, söker uppehållstillstånd, och sedan åker hem igen. Därefter så väntar man i några år, och så har man medborgarskapet. Om man dessutom kan ta ut lite bidrag medan man väntar så är det bara en bonus. Om lyckan skulle vända i hemlandet så flyr man bara ”hem” till Sverige.
Detta skyddar dessa eliter från ansvar. De har inget skin in the game, som den store Nassim Nicholas Taleb uttryckte det i sin bok med samma namn. Om man vinner så vinner man, om man förlorar så flyr man. Kaptenen blir den förste snarare än den siste att överge fartyget. Då det inte smärtar ordentligt att förlora så behöver man inte spela försiktigt. Om eliterna inte hade denna flyktväg så skulle de tvingas sköta sina jobb. Arga högaffelbeväpnade pöbelhopar vore ett reellt hot. Eliten skulle därmed tvingas respektera och hålla sig väl med sådana pöbelhopar. Detta kallas ”demokrati”. Nu är det istället frestande att stjäla åt sig så mycket som möjligt och sedan leva gott här i Sverige.
Läs även: Hjort: Migrationspolitiken representerar inte folket, enligt forskare
Genom att fly slipper eliten att leva i det land de förstört. Om de sticker vattenverkets reparationsbudget i egen ficka så slipper de stå där vid kranen som ett fån när vattnet inte kommer. Samma sak gäller när järnvägarna rostar sönder, vägarna blir ofarbara, och affärerna får slut på toapapper. Och varför inte skjuta ned oppositionen om man kan vara säker på att komma undan med det? Det enda man måste hålla igång är flyktplatsen. Flyktplatsen? Förlåt, jag menar naturligtvis flygplatsen. Kom ihåg Kabul.
Detta gäller främst eliten. Men även vanliga medborgare står inför liknande frestelser. Varför inte, exempelvis, rösta på denna korrupta elit om man lätt kan fly? Kaos i hemlandet ökar chanserna att få uppehållstillstånd i väst, så perverst nog kan det ligga i ens intresse att förstöra sitt land.
Men visst förstår jag frestelsen. Rent materiellt är det långt bättre att vara ”fattig och förtryckt invandrare” i Sverige än medelsvensson i Irak. Genomsnittssvensken är mer än åtta gånger rikare än genomsnittsirakiern. En fattig svensk kan alltså vara rikare än en rik irakier. Delvis förklarar detta varför en irakisk försvarsminister är intresserad av bidragsfusk.
Ibland stöter jag på folk som ogillar invandrare (snarare än invandring) och anklagar dessa för att ”parasitera”. Men nog skulle många svenskar göra samma sak om de vore i invandrarnas ställe? Livet i det rika väst lockar. Vem skulle inte vilja fly till Sverige, när vi (som al-Shammari visat) är så dum-generösa? Om vi strör pengar omkring oss ska vi inte bli förvånade över att folk plockar upp dem. Det är inte invandrarnas fel att vi har det system vi har, utan vårt eget.
Det bästa sätter för folk som vill förbättra sin situation i världens fattiga länder är inte att skaffa sig jobb, utbildning, eller att engagera sig för samhällets bästa. Istället är det att kontakta en människohandlare. Det behöver inte ens ligga något själviskt i det. Även en perfekt altruistisk person som bara vill hjälpa sin familj bör ta sig till väst, och sedan skicka tillbaka pengar. Som vänstern ständigt och med rätta påpekar så är de flesta invandrare bra folk. Alltså är de synd för deras hemländer att bli av med dem.
Men korrupta eliter kan utnyttja detta. Om de behandlar sitt folk illa så kommer dessa inte kämpa tillbaka, utan fly. Mer förtryck och sämre ekonomi leder till att ens motståndare flyttar, inte gör uppror. Migrationen fungerar alltså som en diktaturens säkerhetsventil. När trycket ökar så öppnas migrationsventilen.
Detta skapar ett extremt kortsiktigt samhällsskick. Nationer, stater, och länder borde vara det mest långsiktiga i vår värld. En nation är (eller bör vara) ett förbund mellan de döda, de levande, och de ännu inte födda. Men detta förbund hotas om det är för lätt för de levande att svika sina plikter. I slutändan handlar det om ansvarsutkrävande.
Både en elits ansvar för sitt folk, och ett folks ansvar för sitt land. Den enkla migrationen gör detta ansvar lätt att undfly.
Läs även: Migrationsverket: ”Svårt att få fler att återvandra”
