Vi människor kommer lätt överens när vi har gemensamma motståndare. ”Min fiendes fiende är min vän”, som man säger. Men vad händer när segern är vunnen och fienden besegrad? Plötsligt måste vi komma överens med vår fiendes fiende om hur bytet ska fördelas, och den gemenskap den gemensamma fienden inspirerat dör. Detta ser vi i regeringsförhandlingarna mellan Sverigedemokraterna och övriga högerpartier.

Läs även: Hjort: Oroas USA av Sverigedemokraterna?

Men är det lämpligt att tala om ”övriga högerpartier”? För är verkligen Sverigedemokraterna ett högerparti? Det klassificeras som ett sådant, och anklagas till och med för att vara ”högerextremt”. Det är tydligt att Sverigedemokraterna delar vissa åsikter med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Fler än vad de gör med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet, åtminstone. Främst gäller detta invandringsfrågan. Men det finns ju andra frågor.

Ekonomin, säg, är också viktig. Ekonomisk högerpolitik karakteriseras av en respekt för den fria marknaden och en önskan att hålla nere skatter, bidrag och regleringar. Här är definitivt inte Sverigedemokraterna några högerextremister. Partiet är skeptiskt till bidrag till invandrare, snarare än till bidrag som sådana.

Det tröga regeringsbildandet behöver inte handla om skräck för Sverigedemokraterna och deras söndertjatade rötter, utan kan mycket väl snarare handla om den praktiska ekonomiska politiken. Problemet att komma överens ligger inte i det man tycker lika i, utan i det man tycker olika.

Sannolikt vet inte ens Sverigedemokraterna själva vilken praktisk politik de kommer att föra. Detta eftersom de aldrig fört någon sådan tidigare. Då andra partier noggrant hållit dem utanför allt inflytande så har de varit i ständig opposition. Denna brist på inflytande och därmed ansvar förklarar Sverigedemokraternas goda valresultat. De är det enda parti som inte är medskyldigt till landets problem.

Men det betyder också att de aldrig behövt jämka samman politiken med verkligheten. Politiken har aldrig behövt testas via genomförande. Att testa är nyckeln till ansvar och försiktighet. I opposition kan man – som Vänsterpartiet – ägna sig åt fantasier.

Men hamnar man i regeringsställning – som Miljöpartiet – kan dessa fantasier snabbt korrigeras av verkligheten. Miljöpartiets gröna melon visade sig innehålla mycket rött när den slog i backen. Men nu lär även Sverigedemokraterna tvingas ta fram förslag som faktiskt ska genomdrivas. Detta kommer att bli nytt (och nyttigt?) för dem. Jag önskar dem bättre lycka än Miljöpartiet.

Saken försvåras av att Sverigedemokraterna är en bred kyrka, med klara tecken på växtvärk. Det som dragit medlemmar och röster till partiet är invandringsmotståndet, samt det hat partiet utstått. En femtedel av befolkningen har tagit detta hat som en rekommendation. Sakfrågor har inte varit aktuella. Det betyder att Sverigedemokraterna har mäktiga falanger som förordar allt mellan himmel och jord, och mellan höger och vänster.

Sådan splittring är oundviklig för ett stort parti. Ju fler medlemmar, desto fler åsikter. Ett enprocentsparti är lättare att ena än ett tjugoprocentsparti. Man kan jämföra med Socialdemokraterna: sannolikt är detta det mest splittrade partiet, helt enkelt eftersom det är störst. Men detta döljs av strikt partidisciplin. Sverigedemokraterna har dock inte samma disciplin, vilket visas av de dumheter dess representanter då och då skriver på internet.

Läs även: Hjort: Brunmålningens tid är förbi

Men man bör inte glömma var Sverigedemokraternas röster kommer ifrån. De har tagit röster och består därmed av väljare från samtliga partier. Samtidigt lär den största gruppen ”tjuvskjutna” väljare komma från Socialdemokraterna. (Man kan förvånas över hur många före detta socialdemokrater som blivit ”nazister” de senaste åren…) Samtidigt betyder detta också att en stor del av Sverigedemokraternas väljare skulle föredra klassisk socialdemokratisk politik, när det kommer till det ekonomiska.

Vi tror gärna att stridslinjen mellan höger och vänster är fast och oföränderlig. Vi tror gärna att de som är våra vänner alltid har varit våra vänner, och att de som är våra fiender alltid varit våra fiender. Det gör det lätt att veta vilka man förväntas älska och hata, så att man kan hålla sig väl med sin politiska stam. Alternativet är att tänka själv, och det är ju jobbigt.

Men detta försvåras av skiftande stridslinjer. Vänstern och högern har bytt åsikter fram och tillbaka i många frågor sedan franska revolutionen. Invandringsmotståndet har lockat över många från vänster till höger, eftersom det klassificerats som en ”högeråsikt”. Centerpartiet har rört sig i motsatt riktning, eftersom de begåvats med en ”vänsteråsikt”.

Men invandringsfrågan är ju inte den enda politiska frågan, och för att regera måste man komma överens även om de övriga. Särskilt som högerpartierna nu befriats från sina gemensamma fiender på vänsterkanten, åtminstone fram till nästa val.

Läs även: Skogkär: Den som väntar på något gott

Min fiendes fiende är min vän, men min före detta fiendes fiende är inte nödvändigtvis det.