Det har nu gått 26 dagar sedan valet och regeringsbildningen är inte klar. I onsdags var det dags för avstämning hos riksdagens talman Andreas Norlén. Allt går framåt enligt plan, förklarade regeringsbildaren Ulf Kristersson (M) då, med tillägget att “inget är klart förrän allt är klart”.

De rödgröna partierna, som efter valet 2018 behövde 134 dagar på sig för att enas om ett regeringsalternativ, tycker redan att det tar för lång tid.

“Hela valrörelsen pratade Ulf Kristersson om hur enad hans sida av politiken var. Det visar sig nu att så inte var fallet”, klagar avgående Centerordföranden Annie Lööf på Aftonbladet Debatt.

Efter åtta förlorade år i svensk politik med en historiskt svag regering som emellanåt drivit vind för våg, något inte minst Lööf och Centerpartiet bidragit till, är det svårt att ta denna kritik på allvar.

Det finns ingen anledning för det blågula locket att rusa iväg. Detta är partier som aldrig tidigare samarbetat om regeringsmakten. Sverigedemokraterna är helt oprövade både som regeringsparti och som stödparti för en regering – vilket det nu än blir. Att lägga en stabil grund för ett samarbete som ska hålla de kommande fyra åren och helst längre, måste få ta sin tid. Det är viktigare att det blir rätt än att det går snabbt.

Även om det råder enighet om i vilken riktning de fyra partierna vill föra Sverige den kommande mandatperioden; även om det finns en grundläggande enighet i tunga frågor som migrations–, energi– och kriminalpolitiken, återstår mängder av detaljer. Och det är som bekant i detaljerna djävulen bor.

Från regeringsförhandlingarna har i stort sett ingenting läckt ut. Att det är tyst utåt är ett gott tecken. Nu kommer uppgifter om att oenighet råder om huruvida Liberalerna ska ingå i regeringen eller ej. Det är illavarslande men knappast förvånande. Att Liberalerna skulle bli en lös kanon på Kristerssons fartygsdäck var förutsägbart. När parterna börjar med utspel via medierna för att vinna fördelar, det är då det riskerar att gå snett.

Ett och annat politiskt besked har dock kommit i veckan. I måndags blev det klart att en blågul regering dels kommer att avbryta utbyggnaden av höghastighetsjärnväg, dels kommer att stoppa den avgående socialdemokratiska regeringens förslag om att patienter med privat sjukförsäkring inte ska kunna få förtur till sjukvård. Inte överraskande besked i sig men ändå två viktiga klargöranden i två viktiga frågor.

Läs även: Hjort: Nej ragnarök har inte kommit, bara ett maktskifte

Regeringsbildningarna gick betydligt snabbare förr. Under perioden 1945 fram till 2018 tog det i genomsnitt sex dagar. Fram till 2018 hade en svensk regeringsbildning aldrig tagit mer än 25 dagar – det inträffade efter valet 1979. Årets regeringsbildning kommer hur som helst att bli den näst mest utdragna sedan andra världskriget.

Att det blivit svårare att bilda regering har flera orsaker. Riksdagspartierna har blivit fler. Från sex fram till 1988, då Miljöpartiet kom in, till dagens åtta. Den mest avgörande förändringen skedde 2010 när Sverigedemokraterna tog sig över riksdagssspärren. Ett parti som övriga sju riksdagspartier i det längsta inte ville ha något att göra med. Men i takt med att SD blev större blev det också mer komplicerat att stänga partiet ute från inflytande. Till sist blev det omöjligt.

Efter valet 2014, då SD fick nästan 13 procent av rösterna, kunde inget av de traditionella blocken i svensk politik – varken det till vänster eller det till höger – längre räkna med att samla egen majoritet i riksdagen. Följden blev Decemberöverenskommelsen, Januariavtalet och regeringar som tvingats styra på oppositionens budget och som gång på gång fått se sina förslag falla i riksdagens utskott och kammare. Ohållbart i längden.

Det är inget dukat bord som väntar på en av Kristersson ledd blågul regering. Tvärtom. Faten är skrapade. Flaskorna tömda. I energipolitiken har Socialdemokraterna låtit sig toppridas av tidigare koalitionspartnern Miljöpartiet. Planerbar kärnkraft har lagts ner. Det har bidragit till skenande priser på el, vilket i sin tur satt eld på en inflationsbrasa som Sverige inte sett maken till på närmare trettio år. Lägg till detta en säkerhetspolitisk kris i vårt närområde och en Natoansökan som blockeras av Turkiet. Utgångsläget kunde varit bättre. Det finns ett och annat en tillträdande koalitionsregering behöver tänka igenom och prata sig samman om.

Många viktiga beslut måste tas så snart en ny regering är på plats. Det är förståeligt om en viss otålighet börjar infinna sig. Inte bara hos Annie Lööf, utan också hos de väljare som röstat för maktskifte.

Men de – liksom Lööf – kan trösta sig med att den ytterligare skada en socialdemokratisk övergångsregering kan åstadkomma under en vecka sannolikt är högst begränsad och definitivt försumbar jämfört med vad två mandatperioders vanstyre av landet inneburit.

Läs även: Skogkär: Måndag hela veckan med Sverigedemokraterna