Att det är svårt att sia, och särskilt om framtiden, är lika välbekant som att experter inte kan avhålla sig från förutsägelser. Förutsägelserna om en snabb rysk seger har övergetts till förmån för förutsägelser om det motsatta, men kriget kan komma att pågå länge än, skriver Jakob Sjölander.
Kriget i Ukraina är över. Åtminstone antar jag det. Invasionen skulle ju bara ta ett par dagar, enligt experter både i Ryssland och utlandet. Kiev skulle falla på dag tre. Och eftersom det har gått mer än tre dagar så antar jag att Kiev måste ha fallit. Rysslands ockupation av Ukraina är nu ett faktum. För experterna kan väl inte ha tagit fel?
Läs även: Lindén: Jag vill ge en Narniabok till varje barn i Ukraina
Den uppmärksamme läsaren har upptäckt vissa felaktigheter i det föregående stycket. Det gäller att ha ett kritiskt sinnelag till vad media rapporterar i detta tidevarv av fake news. För Ukraina har som bekant inte alls fallit. Istället går kriget relativt bra för landet. De ryska trupperna har inte bara hejdats, utan till och med börjat drivas tillbaka.
Men hur kan detta komma sig? Slog experternas förutsägelse om ett kort krig fel? Ja, tydligen. (Själv hörde jag till dem som in i det längsta trodde att Putin bluffade och att det inte skulle bli något krig). Men det är inte första gången det hänt. Faktum är att förutsägelser om ”korta krig” är en återkommande klassiker. I ett tal till tyska trupper vid första världskrigets början informerade Kaiser Wilhelm II dem om att de skulle vara hemma innan löven fallit från träden.
Hitler förvånades när Frankrike och England slutligen förklarade krig. Koreakriget, Vietnam, den sovjetiska invasionen av Afghanistan, den amerikanska invasionen av Afghanistan och avsättandet av Saddam Hussein 2003 skulle också bli korta krig. ”Irakierna kommer att hälsa oss som befriare”, sade vicepresident Dick Cheney. Jag vet inte hur befriare brukar hälsas, men om de hälsas som amerikanerna hälsades i Irak så tänker jag passa mig noga för att bli en befriare.
Visserligen finns det exempel på krig som faktiskt blev korta. Det första Gulfkriget 1990–91, till exempel. Men man borde också räkna de krig som blev korta, men på så vis att optimisterna snart besegrades. Här kan vi ta flera av de angreppskrig Israel utsatts för som exempel.
Att förutsägelser slår fel är inget märkligt, men det finns skäl till att just krig är synnerligen svårförutsägbara. Bland annat att det är svårt att i fredstid bedöma hur effektiv en militärapparat är. Den testas ju inte. Fungerar vapnen? Finns reservdelar? Är soldaterna vältränade? Motiverade? Kom ihåg alla de gigantiska militärövningarna ryssarna skrämt oss med de senaste åren. Tydligen gav de varken Putin eller utlandet någon tydlig bild av Rysslands militära förmåga.
I fredstid är det också lätt för soldater att börja maska. Eller i vad som verkar vara fallet för Ryssland, lätt för korrupta officerare att sälja allt som inte är fastnaglat. I fredstid märks inte att ammunition, reservdelar och lastbilar saknas. Ingen märker att träningsbudgeten gått till lyxjakter förrän det visar sig att soldaterna inte vet vilken ände av kulsprutan de ska rikta mot civilbefolkningen i Butja.
En annan sak som bidrar till krigens oförutsägbarhet är att de ger individer stort inflytande, med all den mänskliga slumpmässighet det för med sig. Arméer är starkt centraliserade organisationer, vilket koncentrerar makten hos befälhavarna. Putins personlighet hade avgörande betydelse för att kriget började, och Zelenskyj för att det fortsatte. Att Zelenskyj bidrog till fortsatt krig är för ovanlighetens skull en stor komplimang.
Läs även: Johan Pehrson (L) höll tal till stöd för Ukraina – ”visa fortsatt solidaritet”
Det är dock oroväckande att förutsägelsevinden har vänt. Nu är det Ukrainas seger och Putins fall som är populära att förutsäga. Dessa idéer framförs inte sällan av samma personer som i våras förutsåg Putins seger och Ukrainas fall, och detta är bekymmersamt. Förutsägelser slår så sällan rätt att jag vore mindre orolig om profeterna fortsatte att förutse ett ukrainskt nederlag.
Om det är något i politiken som garanterat kan förutses så är det att vi aldrig kommer att få slut på förutsägelser. Profeternas optimism är lika okuvlig som den ukrainska försvarsviljan. Delvis kommer denna optimism från att allt framstår så tydligt i backspegeln. Visst var den ryska armén en papperstiger. Visst skulle de västerländska vapnen visa sig effektiva. Visst var den ukrainska nationalismen stark. Visst var Zelenskyj den store ledaren och hjälten. Nu när vi har facit är allt detta tydligt. Dessutom kan vi ignorera allt som tydde på ett motsatt resultat, eftersom vi nu vet att detta resultat aldrig uppkom.
Situationen i Ukraina är fortsatt högst oförutsägbar. Tärningen rullar än. Om Putin plötsligt kuppades bort skulle kriget kunna vara över innan denna artikel är publicerad. Det vore onekligen ironiskt om en artikel om tingens oförutsägbarhet sänktes av något så oförutsägbart.
Samtidigt kan kriget dra ut i flera år. Egentligen har det redan det, om man som ukrainarna räknar dess start från 2014. Visserligen har Putin förödmjukats och sanktionerna bitit, men han har resurser kvar. Före kriget lade Ryssland fyra procent av BNP på militären. Under andra världskriget satsade flera krigförande länder över 40 procent. Alltså är det inte otänkbart att Ryssland kan tiodubbla sin militära styrka. Och då har vi inte räknat med den ryska kärnvapenrouletten.
Men även om framtiden är oförutsägbar, så betyder inte det nödvändigtvis att rätt och fel är det. I decennier har Putin visat att han bara förstår maktspråk. De senaste månaderna har detta blivit så tydligt att bara de mest fanatiska och masochistiska eftergiftsentusiaster har missat det.
Läs även: Norell: Modern teknik avslöjar det ryska barbariet i Ukraina
