Den italienske marxisten Antonio ”Toni” Negri gick bort strax före jul förra året. Kanske rynkar någon av Bulletins läsare åt konstaterandet, men faktum är att denne kontroversielle tänkares liv är minst lika intressant som hans böcker.

Läs även: Essä: Marxismen och klansamhället som utopi

Negri var professorn som gick till fabrikerna för att studera arbetarnas villkor på 1960-talet, vilket gav upphov inte bara till den autonoma marxismen eller operaismo, utan också till terrorgruppen Röda Brigaderna – med eller utan hans inblandning. 1979 fängslades han hur som helst och åtalades först utifrån en lag skapad under Mussolini för att ha förlett den italienska ungdomen, och uppror mot den italienska staten, men det ändrades senare till moraliskt stöd och planering vid två mord, varav ett politiskt, och ett misslyckat bankrån.

Hans rörelse var medvetet utopisk. Nobelpristagaren Dario Fos teaterstycke ”Vi betalar inte, vi betalar inte” från 1974 handlade om vanliga italienska kvinnor och att inte betala de priser som mataffärerna satte. Liksom om att öppet åka spårvagn och buss gratis för att man inte hade råd med biljetter. Kommunistiska hemmafruar som Mariarosa Dalla Costa agiterade i samma anda för statliga vårdnadsbidrag.

Negris mer anarkistiska unga supporters anammade upproret mot vardagen, inspirerade av 1968 års majprotester i Paris och de franska situationisterna. Hela kvarter i Rom ockuperades av de unga autonoma, precis som punkarna i England vid samma tid gjorde, tills heroinet oskadliggjorde dem.

Själv bevakade jag en ”tag-selv-aktion” i Köpenhamn 1982 när danska husockupanter, BZ-arne, grabbade tag i varor och sprang skrattande genom kassorna. Tidskriften 2NioNio publicerade mitt reportage om tilltaget.

Tillbaka till Negri. Han valdes in i det italienska parlamentet 1983 och åtnjöt därmed immunitet och släpptes ur fängelset. Hans parti, Det Radikala, var frihetligt och vänster, öppet för alla inklusive porrstjärnan Ilona ”Ciccolina” Staller som gärna visade sina bröst i politiska sammanhang. Hennes erfarenheter sträckte sig så långt som till tidelag, men knappast till att ha läst Toni Negris banbrytande studie från 1978 av Karl Marx postumt publicerade Grundrisse, eller hans arbeten om den judiske1600-talsfilosofen Baruch Spinoza (vilket däremot jag gjorde och skrev om i Res Publica).

Läs även: Nordling: Karl Marx var en kass ekonom – varför gulla med honom?

När Negris frihets alltmer kringskars 1983 flydde han med hjälp av Amnesty i en segelbåt till Frankrike. Där bodde han först hemma hos den revolutionäre psykoanalytikern och vännen Félix Guattari och fick sedan föreläsa öppet vid Paris radikala universitet där stöd fanns från Gilles Deleuze, Louis Althusser och andra champagnesocialister. President François Mitterand vägrade lämna ut Negri och andra italienska vänsterintellektuella som flytt till Frankrike.

Negri återvände frivilligt till Italien 1997 där han fängslades till 2003. Jag översatte och publicerade ett upprop för hans frigivning 1998 i Arbetaren som bland andra Gudrun Schyman och Carl Henrik Svenstedt skrev under, men inte Anders Ehnmark. Han hade bott i Italien på 1970-talet och var inte säker på Negris förflutna inom den våldsbenägna vänstern och hur inblandad han varit.

Själv skrev jag om hans tankar i Socialistisk Debatt, Frihetlig Press och höll föredrag på anarkisthaket Café 44 på Södermalm, där bland andra den gamle AFA-legendaren Mathias Wåg lyssnade ivrigt. Wågs minnesord över Negri sammanfattar för övrigt allt som gått fel med vänstern.

Negri fick en renässans 2000 då hans och Michael Hardts Empire gavs ut. En salig blandning av poststrukturalism, teknikoptimism och marxism. Tom borgerliga Axess hörde av sig till mig för en artikel.

Vänstern var rätt kul ett tag.

Läs även: Essä: Marxismen, Poppers tre världar och den svenska statsideologin