Centerledaren Annie Lööf vill inget hellre än bli betraktad som Jimmie Åkessons (SD) motpol i svensk politik. Och det stämmer. Det är hon. Men inte nödvändigtvis en motpol i den positiva bemärkelse Lööf själv föreställer sig.

Lööf är den kompromisslösa. Åkesson är den kompromissvillige. För Lööf kommer politikens innehåll i andra hand. Person är viktigare än sak. Vissa partier är “ytterkantspartier” som ska “krokas av”. För Åkesson är det viktiga i politiken däremot vad som kan åstadkommas, inte med vem det åstadkommes. Om Åkesson är extrem så är han närmast extremt pragmatisk.

“För oss står sakpolitiken i centrum. Det är det vi tittar på i första hand”, förklarade Åkesson i Ekots partiledarintervju (15/8).

Lööf är det trotsiga barnet, Åkesson den vuxne i rummet. Hon vill bestämma vem som ska leka med vem. Magdalena ska leka med Ulf, för det har Annie bestämt. Hon vill bestämma vem som får komma på kalaset och vem som inte får komma. Nooshi och Jimmie får inte komma, för det vill inte Annie. Att det inte är Annies kalas, utan väljarnas, spelar ingen roll.

Jimmie Åkesson vill gärna komma på Ulf Kristerssons (M) och Ebba Buschs (KD) regeringkalas, det framgick tydligt i intervjun. Ja, till och med om även Johan Pehrson och hans kamrater i Liberalerna är inbjudna.

Uppgifter om att SD bestämt sig för att sätta som villkor för att stötta en moderatledd regering att Liberalerna inte ingår, är enligt Åkesson bara löst skvaller.

Däremot sticker SD-ledaren inte under stol med att han ser Liberalerna som ett nödvändigt ont för att ett maktskifte ska vara möjligt. En regering där L ingår kommer att vara en sämre regering, konstaterar Åkesson. Det blir svårare att komma fram med nödvändiga reformer inom inte minst invandringspolitiken och kriminalpolitiken när L ska med på tåget, tog han som exempel.

Åkessons skepsis till Liberalerna är befogad. Johan Pehrsons gäng kommer att utgöra en svag punkt i ett blågult block. Partiets prekära opinionsläge under våren ledde till borgfred mellan Liberalernas alla stridiga viljor. Men när valet väl är över och en plats i riksdagen säkrad, lär bråket flamma upp på nytt. Hur det då slutar är en öppen fråga.

Läs även: Hjort: När Åkesson fick S att bli Nato-vänner

Större delen av partiet vill leka i Lööfs sandlåda. Nästan halva partiet delar helt och hållet Centerns ståndpunkt: aldrig stödja en politik där SD haft inflytande över utformningen. Övriga, med ordförande Pehrson i spetsen, kan tänka sig att stödja eller ingå i en regering som också SD stödjer, däremot inte att stödja en regering med SD. Om Pehrsonfalangen kan tänka sig att budgetförhandla med SD framstår som oklart.

Att hålla Liberalerna såväl som Sverigedemokraterna utanför regeringen kan framstå som ett lockande alternativ för Ulf Kristersson. Men att hantera de konflikter som oundvikligen kommer att uppstå i förhandlingar med partier som står utanför regeringen är inte nödvändigtvis enklare än att slita tvister inom regeringen.

Sverigedemokraterna föredrar att sitta med i regeringen, enligt Åkesson, även om inte heller det är något oavvisligt krav. Om SD tvekar är det förståeligt. Att stå utanför men ändå ha inflytande över regeringens politik i de egna hjärtefrågorna kan mycket väl vara att föredra för SD.

Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti. Det har vuxit sig starkt på grund av ett utbrett och berättigat missnöje med den invandringspolitik som i decennier förts i Sverige. För ett missnöjesparti bär det med sig stora risker att gå in i ett regeringssamarbete. Att sitta med i regeringen innebär att ta ansvar för den politik regeringen för, ta ansvar för obekväma beslut och kompromisser, ta ansvar för politikens följder, avsedda såväl som oväntade. Att stå utanför och kritisera är alltid enklare, tacksammare.

För Sverigedemokraterna kan det också bli ett problem att få fram fram lämpliga statsrådskandidater. Med tanke på ministrar som Morgan Johansson (S), Annika Strandhäll (S), Anders Ygeman (S) och Khashayar Farmbanbar (S) kan det framstå som en märklig invändning. Men det visar att inte heller Sveriges mesta maktparti har en uppsjö av kompetenta kandidater att välja från. Och SD är då ett parti där ingen har regeringserfarenhet.

Åkessons prestigelösa hållning i intervjun är ett besked om att Sverigedemokraterna sätter ett maktskifte främst. Och ett sätt att signalera att partiet har mognat. Välkommet i båda fallen.

Läs även: Skogkär: Med Sverigedemokraternas intåg försvann pragmatismen