Det går numera inte en dag i Sverige utan att verkligheten överträffar dikten, inte en dag utan att gårdagens dumheter ställs i skuggan av något ännu dummare.

Den 21 oktober anordnas en aktivitetsdag för unga på Fryshuset i Stockholm, kallad ”En för alla alla för en”. Tanken är att detta ska bli ett årligen återkommande arrangemang som däremellan ska ut på ett slags turné till bland annat fritidsgårdar runt om i landet.

Syftet, i alla fall ett av dem, är att hylla minnet av Nils Grönberg, känd under artistnamnet Einár, som sköts till döds 19 år gammal den 21 oktober för två år sedan. Ett mord som förblivit ouppklarat.

Vem kan väl i dessa dagar vara en mindre lämplig förebild för unga identitetssökande killar och tjejer än en artist som rörde sig i gängkriminella kretsar, som själv var dömd för misshandel och narkotikabrott, en artist vars texter kretsade kring vapen, droger och våld?

Och lägg till detta namnet på tillställningen: ”En för alla alla för en”. Ett motto som hämtat ur den gängkriminella världen med dess ideal – förvisso falska – om lojalitet in i döden.

Bakom projektet står utöver stiftelsen Nils Einár Foundation, även Fryshuset, som kallar sig Sveriges största organisation för ungdomar, samt United Stage, en av Skandinaviens ledande turnéproducenter och artistagenturer. Tondövt är bara förnamnet.

Detta arrangemang sjösätts vid en tidpunkt då frågan om hur nyrekryteringen till de kriminella gängen ska kunna brytas slukar i stort sett allt syre i den offentliga debatten. Sverige har fått barnsoldater. Barn som mördar andra – ibland andra barn – och som själva faller offer för det dödliga våldet. Då lyfts en artist fram vars musik har bidragit till att skapa ett spännande, mytiskt skimmer kring de kriminella gängens skuggvärld. Nu ska hans liv och hans tidiga, tragiska och våldsamma död mytifieras. Och detta – självfallet – med hänvisning till det godaste av syften: att leda barn och unga in på smala, rätta vägar.

Läs även: Skogkär: Att gängvåldet skenar är inte ett olösligt mysterium

Vad var det som fick Nils Grönberg att dras till den gängkriminella miljön? Som uppvuxen i ett stockholmskt medelklasshem med en mamma som är skådespelare lär det i alla fall inte ha varit materiell fattigdom – vänsterns patenterade förklaring till kriminalitet. Ja, när allt inte är “partyknarkarnas” fel, vill säga.

I Sverige möts i SVT på torsdagen var ämnet för kvällen hur våldsutvecklingen och nyrekryteringen av barn till gängen ska stoppas. En av de medverkande, advokat Björn Hurtig, svarade så här på sin egen retoriska fråga om hur man konkurrerar med gängen, hur man erbjuder barn ett alternativ till att ta en kalasjnikov och dra iväg en salva genom en lägenhetsdörr:

“På min tid var det ganska enkelt för då var det fritidsgårdar och kompisarna där, då var det fotbollen, alla hade vi råd att köpa fotbollsskor, det har inte alla i dag. Då var det brottarträningen, alla hade råd att dra på sig en trikå för en hundra spänn, det har man inte i dag.”

I rättvisans namn ska tilläggas att förklaringen enligt Hurtig är betydligt mer mångfacetterad än så, ett “sammelsurium”. Men ändå.

Förorternas fattiga har enligt Hurtig alltså inte råd med fotbollsskor, vilket åtminstone delvis kan förklara varför deras barn blir kriminella. Ändå ingår i riksnormen för försörjningsstöd, det som förr kallades socialhjälp, bland annat kostnader för “lek och fritid”.

Kanske är det också en fråga om prioriteringar. Ofta är de som bor i så kallade socialt utsatta områden inte fattigare än att de har råd att skicka pengar till hemlandet. Enligt Världsbankens förvisso osäkra uppskattning skickades omkring 15 miljarder kronor från Sverige som remitteringar till andra länder under 2017.

Och faktum kvarstår; den absoluta majoriteten av barn som växer upp i – relativ – materiell fattigdom i Sverige blir inte kriminella, långt mindre mördare. Och i vilka barns föreställningsvärld är alternativet till fotbollsskor eller brottartrikå en kalasjnikov?

Att den utveckling som skett de senaste tio åren när det gäller dödsskjutningar och bombdåd beror på att den svenska välfärden med alla dess brottsförebyggande inslag plötsligt imploderat – vilket den inte har – är mer än lovligt långsökt.

Om fattigdom förklarar våld då skulle Sverige ha varit ett långt våldsammare land för tre, fyra generationer sedan, när välfärden var mindre och det sociala skyddsnätet betydligt grovmaskigare än i dag.

I ett reportage i P1-morgon i Sveriges Radio i onsdags framträder en ung man med det fingerade namnet Ali. Han har en bakgrund i ett våldsamt, kriminellt nätverk i Jordbro, men hävdar att han nu lämnat det livet bakom sig. Ali började begå grova brott som 13-åring. “En demon” är de ord han använder för att beskriva sig själv på den tiden:

“Jag njöt av att slå människor, jag njöt av att råna dem, jag njöt av att se dem gråta framför mig. Jag har mest velat slå, för på något sätt tyckte jag att det var saftigt […] jag njöt av den känslan.”

Var kom då denna sadistiska ondska från, hur blev han “en demon”? Var det för att hans familj inte hade pengar? Alis förklaring är en annan: att han och många andra barn i förorten vuxit upp i en miljö präglad av hedersvåld.

“Det våld man ser hemma kommer de att använda ute. Allting börjar därifrån.”

Det är ingen slump att invandrare som vuxit upp i våldsamma, dysfunktionella samhällen och deras barn som mycket väl kan vara födda i Sverige, är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är ingen slump att de utgör en så oproportionerligt stor andel av den svenska fängelsepopulationen. Det är ingen slump att de dominerar gängmiljön.

Fattigdom förklarar inte den typ av hämningslöst våld som nu breder ut sig i Sverige. Kultur förklarar den typen av våld. En kultur som går i arv och som är oerhört svår att bryta när den väl fått fäste.

Läs även: Skogkär: Sveriges Radio får ditt våldskapital att växa