Socialdemokraternas valrörelse formar sig till en lång nostalgitripp, med statsminister Magdalena Andersson som ciceron. I sociala medier poserar Andersson med smultron uppträdda på strån. Hon sitter på huk i blåbärsskogen med en näve bär i sin kupade hand, osminkad, okonstlad, blond och blåögd.

Andersson är på spaning efter en tid som flytt, en tid då Sverige var mer som Sverige bör vara i hennes ögon, en tid när svenska dygder rådde och omfamnades av alla. Och, får man förmoda, en tid när Socialdemokraterna regerade i ensamt majestät. En röst på Socialdemokraterna den 11 september är en röst för att få denna tid åter, lyder det underförstådda budskapet. Som om det vore möjligt att vrida klockan tillbaka.

När hon under en intervju med Dagens Nyheter i början av året ombads illustrera hur hennes Sverige ser ut tjugo år framåt i tiden, ritade Andersson en stor, svensk flagga i blädderblocket. Inget mer. För jag älskar Sverige, förklarade hon.

“Om jag får styra Sverige i tjugo år så vill jag att Sverige ska bli mer som Sverige”, fortsatte statsministern. På hennes kavajslag syntes inte den socialdemokratiska rosen fastnålad utan en svensk flagga.

När det debatterades integration i partiledardebatten i TV4 i början på juni slog Andersson fast att “Sverige ska vara Sverige, i vartenda kvarter”.

I Magdalena Anderssons Almedalstal i början av juli slog denna hennes fosterlandskärlek ut i full blom, när hon beskrev hur mycket hon älskar Sverige och hur stolt hon är över att vara svensk. Till det som i Magdalena Anderssons ögon kännetecknar svenskarna hör att “vi varje sommar blir lika nyförälskade i vårt eget land: i ljuset, i det sena nattbadet, i ängen full av prästkragar, blåklockor och smörblommor”.

Efter några varnande ord om vad missriktad nationalism kan leda till deklarerade hon sin övertygelse om att de flesta svenskar i likhet med henne har en sund stolthet och en stark relation till sitt land:

“Jag älskar den svenska naturen, allemansrätten, att paddla ljudlöst över en stilla insjö eller att känna doften av barrskog”, förklarade hon.

Läs även: Dan Korn: Nationalism är kärlek

Det stod ett skimmer av nationalromantik, Carl Larssonidyll och nostalgiskt tillbakablickande kring hennes tal. Inte direkt något som brukar förknippas med svensk arbetarrörelse och den demokratiska socialism partiet står för, där klass förväntas trumfa nation. Att i sådana ordalag förklara sin kärlek till Sverige har länge varit något som endast sverigedemokrater, rasister och annan oknytt hållit på med.

På liknande sätt har det varit tabu att likt Andersson ge sig i kast med att definiera vad som är svenskt och vad som är svenska dygder. Ty den som slår fast vad svenskhet är och vad som utmärker svensk mentalitet och svensk kultur, drar också upp gränser mot det osvenska. Skapar ett vi och ett dom, som klyschan lyder. Och det brukar ingen kunna göra ostraffat.

I Almedalen räknade Andersson upp ett antal i hennes ögon typiska egenskaper i Sverige som noggrannhet, pliktkänsla och sunt förnuft. “Vårt land genomsyras av en känsla av att rätt ska vara rätt”, enligt Andersson. Här tränger sig ingen före, vare sig i kassakön eller i vårdkön. Vi hjälps åt och bidrar solidariskt till välfärdens finansiering.

Men framför allt, menade hon, utmärks Sverige av en stark tillit. Här ger man nycklarna till grannen när man åker på semester, så att denne kan vattna blommorna.

Ett ord som däremot lyste med sin frånvaro i talet var “mångfald”.

Läs även: Invandrare behöver svensk nationalism

Magdalena Andersson fyller så klart sin definition av vad som utmärker Sverige och människorna här även med vad hon förmodligen vill se som utpräglat socialdemokratiska ideal, egenskaper och dygder. Sverige är jämlikhet, jämställdhet, att arbeta och göra rätt för sig. Sverige är starka fackföreningar och den svenska arbetsmarknadsmodellen. Sverige är sjukvård efter behov, inte efter plånbok. Sverige är definitivt inte “marknadsskola”. Socialdemokraternas mantra om att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden” kan också ses som en form av nostalgi.

Mycket av det Andersson säger känns som om det legat ett bra tag i SD:s säck innan det nu plötsligt hamnat i statsministerns påse. Kanske är Anderssons och Socialdemokraternas kärleksförklaringar till Sverige avsett att locka tillbaka de väljare som i strid ström hoppat över till Jimmie Åkessons läger. Väljare som känner sig främmande inför det nya Sverige de sett växa fram. Ett Sverige som allt mer kommit att präglas och plågas av parallellsamhällen, etniska motsättningar, gängskjutningar, religiös extremism, hederskultur och vilda klanslagsmål på gator, torg och badplatser. Ett Sverige där tilliten och tryggheten krackelerar.

När Magdalena Andersson säger att hon vill att Sverige ska bli mer som Sverige är det knappast mer av detta hon hoppas på.

Samtidigt måste Anderssons naturmystik och Bullerbyromantik framstå som främmande och svårbegriplig för den stora och växande grupp i Sverige, i dag omkring en tredjedel av befolkningen, som har rötter i andra länder och kulturer.

Magdalena Andersson (S) går till val på att bevara Sverige svenskt, eller snarare på att göra Sverige mer som Sverige en gång var.

En fråga som pockar på svar är vad som fick henne och hennes parti att så länge och med sådan frenesi gå in för att förvandla Sverige till oigenkännlighet.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik