Regeringen vill få fler invandrare att återvandra. Det i sig borde inte vara särskilt svårt. Inte med tanke på att Migrationsverket förra året endast beviljade två ansökningar om resebidrag för återvandring. Men att få till stånd en drastisk ökning av återvandringen – en ökning som gör verklig skillnad – är något annat.

Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik bedömer att det blir svårt att öka återvandringen med nuvarande system.

“Tittar man på andra länder som har sådana här program, så har man starkare incitament och en större uppföljande verksamhet”, säger Ribbenvik.

Och incitament handlar i detta sammanhang i första hand om pengar. Systemet bygger på frivillighet. Den som vill återvandra kan utöver bidrag till resekostnader få ett kontantbidrag. Det uppgår till högst 10 000 kronor per vuxen och 5 000 kronor per barn. Det finns ett tak för en enskild familj på 40 000 kronor.

Med tanke på vad en invandrare som inte försörjer sig själv kostar samhället får dagens återvandringsbidrag betraktas som kaffepengar.

Det är väl känt – om än inte erkänt av alla dem som slagit upp sina hjärtan på vid gavel – att flyktinginvandringen varit och är en ekonomisk belastning på de offentliga finanserna. Anledningen är enkel: invandrare som grupp bidrar med betydligt mindre till den offentliga sektorns finansiering än vad de tar ut. Och förklaringen till det är att alltför många inte arbetar.

I mitten av 2000-talet var drygt hälften av alla inskrivna vid Arbetsförmedlingen födda utanför Europa. 2021 hade andelen ökat till över 80 procent.

I slutet av november förra året var 329 000 personer inskrivna som arbetslösa vid Arbetsförmedlingen. Av dessa var 191 000 eller 58 procent utrikes födda. Och av de dessa var i sin tur 154 000 eller 81 procent födda utanför Europa. Arbetslösheten bland utrikes födda låg på 16,3 procent mot 3,6 procent för födda i Sverige.

Läs även: Altstadt: Återvandring – snart i var socialdemokratisk mun

Det har gjorts ett antal studier av invandringens effekter på den offentliga ekonomin. Den senaste, med den manande titeln Tid för integration, utfördes av nationalekonomen Joakim Ruist på uppdrag av Eso, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. Ruist kom där fram till bland annat följande:

“Osäkerheten i beräkningarna är stor, men indikerar att nettoomfördelningen via de offentliga finanserna till en genomsnittlig flykting under hela dennas livstid i Sverige uppgår till i genomsnitt 74 000 kronor per år.”

Räknat över alla år en genomsnittlig flykting lever i Sverige landar totalkostnaden enligt Ruists beräkningar någonstans mellan drygt 1 miljon kronor och nästan 4 miljoner kronor per individ, med 2,2 miljoner kronor som ett slags rimligt genomsnittsvärde.

I rapporten gör Ruist också prognoser över omfördelningen, netto, via de offentliga finanserna till den totala flyktingpopulationen i Sverige. För 2018 handlade det om en omfördelning från infödda till flyktinginvandrare på i storleksordningen 55–60 miljarder kronor.

En procent av BNP hit och dit kan kanske framstå som försumbart, men i statens budget för 2018 uppgick de samlade anslagen till försvar och krisberedskap till nästan 54 miljarder.

Att det ser ut så här har politikerna vetat om länge. I en rapport 2009, också till Eso, kom nationalekonomen Jan Ekberg fram till att den årliga omfördelningen via den offentliga sektorn – från infödda till invandrade – motsvarande 1,5 till 2 procent av BNP för år 2006, mellan 43,5 och 58 miljarder kronor.

Under dessa förutsättningar skulle en tiodubbling av stödet per vuxen bli en lysande affär för statskassan.

Återvandring är inget nytt påfund. De nu gällande reglerna för stödet har nästan fyrtio år på nacken. Att se över stödet för återvandring borde ha gjorts för länge sedan. De låga summorna antyder att aldrig funnits något verkligt intresse från politiskt håll att öka återvandringen. Kanske för att det vore ett medgivande av att den förda migrations- och integrationspolitiken misslyckats.

Om talet om återvandring ska bli något mer än just tal räcker det sannolikt inte med morötter i form av rejält höjda återvandringsbidrag. Det behövs också piska, i praktiken minskade bidrag.

Den som inte arbetar ska heller inte äta, säger ett gammalt talesätt. Så långt finns det ingen anledning att gå. Men den som går år ut och år in utan att arbeta bör förvänta sig en magrare kost och tuffare krav än i dag.

Att tusentals arbetskraftsinvandrare kommer till Sverige varje år för att ta enkla jobb som städare och köksbiträden, samtidigt som hundratusentals redan invandrare går arbetslösa är ett tecken på ett allvarligt systemfel.

Läs även: Har ni aldrig hört talas om Återvandringskontoret?