Om det funnits ångermånad på ett valresultat hade Ulf Kristerssons (M) regering förmodligen legat pyrt till. Enligt SCB:s stora partisympatiundersökning som publicerades på torsdagen skulle 52,0 procent av väljarna ha röstat rödgrönt om det varit val i dag, medan 46,1 procent hade röstat blågult.

Det innebär att regeringen och Sverigedemokraterna tillsammans tappat 3,4 procentenheter av väljarstödet sedan valet. För partierna i regeringen – Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna – är förändringen inte statistiskt säkerställd. Det är däremot Sverigedemokraternas nedgång med 2,3 procentenheter. Att plötsligt få verklig makt och inflytande och därmed också tvingas att ta verkligt ansvar – även för politiska kompromisser som partiet helst velat slippa – innebär helt nya förutsättningar för SD. Och för SD:s väljare. Den mobbade outsidern har blivit en insider som inte längre bara kan peka finger åt de andra.

Det är tydligt att partierna bakom Tidöavtalet behöver tid på sig för att anpassa sig till varandra. Att få samarbetet att flyta någorlunda friktionsfritt är ingen lätt uppgift i denna koalition av ovilliga. Moderaterna och Kristdemokraterna hade helst regerat tillsammans, utan Liberalerna. Att Liberalerna hellre hade suttit i en regering som inte var beroende av Sverigedemokraterna lär inte ha undgått någon. Liberalerna och dess lösmynte ordförande Johan Pehrson ser ut att bli det blågula samarbetets svaga och skramlande länk. Det är inte helt oväntat.

I Liberalernas egen valanalys dras slutsatsen att partiet måste sluta att gång på gång spela upp sina interna konflikter inför öppen ridå. Den insikten är knappast mindre relevant när det gäller regeringssamarbetet. När Pehrson kallar ett parti Liberalerna valt att samarbeta med för “brun sörja” skvätter det inte minst på honom själv: Vilka principer har Pehrson och hans parti när de samarbetar med ett parti de har så låg uppfattning om? Den rödgröna oppositionen tackar och tar emot.

I valrörelsens hetta ställde de blågula partierna ut löften som de efteråt inte kunnat hålla. Priserna på bensin och diesel skulle omgående sänkas med åtskilliga kronor, det stannade vid ören. Ett högkostnadsskydd för elkunder skulle vara på plats den 1 november. Nu kommer pengarna till hushållen först i februari, företagen har ännu inte fått klart besked. Detta öppnar för en svekdebatt som utan tvekan satt avtryck i opinionen. De blågula partierna har en hel del att lära av Socialdemokraterna om hur man lovar runt utan att garantera något annat än att vända på varje sten.

Läs även: Skogkär: Stockholmssyndromet blir Socialdemokraternas räddning

Nu ska inte alltför stora växlar dras av denna opinionsmätning. Att en del väljare är ångerköpta efter valet hör till det normala. Den första partisympatiundersökningen efter förra valets långdragna regeringsbildning kom i maj 2019, och visade samma tendens. Där backade Januariavtalspartierna – S, MP, C och L – med 3 procentenheter, från 46,8 till 43,8 procent.

Nej, den stora gåtan i denna mätning är inte att det blågula blocket tappar jämfört med valet utan att Socialdemokraterna ökar kraftigt med 4,3 procentenheter till 34,6 procent. Socialdemokraterna ville göra valet till ett “presidentval” där Magdalena Andersson (S) med sina höga förtroendesiffror skulle krossa Ulf Kristersson. Nu gick det inte riktigt som det var tänkt. Andersson gjorde en påtagligt slät figur i partiledardebatterna och -duellerna. Valet och makten förlorades.

Regeringen Kristersson kom inte till något dukat bord. Sällan har en svensk regering tillträtt i ett sämre läge. Säkerhetssituationen är efter Rysslands angreppskrig mot Ukraina det sämsta i Europa sedan andra världskriget. Sveriges Natoansökan har hamnat i limbo på grund av att Turkiet trilskas. Inflationen rusar. Räntorna skenar. Och skenar gör även elpriserna.

På flera områden är det ett veritabelt råttbo Socialdemokraterna och deras rödgröna stödpartier lämnar över efter åtta år vid makten. Det dödliga skjutvapenvåldet slår nya rekord och polisen är i kris. Segregationen är obruten, parallellsamhällena frodas, de kriminella släktnätverken likaså. Den svenska skolans tillstånd förblir sorgligt att skåda. Ett en gång stabilt och välfungerande energisystem har monterats ner av klimatfanatiker utan konsekvenstänkande.

Trots allt har regeringen börjat leverera. På onsdagen klubbade riksdagen nya försörjningsregler för arbetskraftsinvandring. Importen av städare, diskare, matbud och annan okvalificerad arbetskraft till ett land med omkring 170 000 långtidsarbetslösa – varav merparten är just invandrare – kan i bästa fall få ett slut.

När det gäller energipolitiken fortsätter arbetet med att skapa goda förutsättningar för ny kärnkraft – på längre sikt en absolut nödvändighet för att svenska hushåll åter ska få säker tillgång till el till rimliga priser.

Regeringen och SD lovar i Tidöavtalet paradigmskiften inom en rad områden. Otaliga särintressen känner sig hotade. Verklig förändring kommer alltid att möta verkligt hårt motstånd. Det ska regeringen inte låta sig avskräckas av. Tre år och drygt nio månader återstår av mandatperioden. Arbetet har bara börjat.

Läs även: Skogkär: Att köpa grisarna i Magdalena Anderssons (S) säck