Den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogans osaliga ande svävade över fredagens utrikespolitiska debatt i riksdagen. Och på åhörarläktaren satt hans sändebud från Turkiets ambassad i Stockholm och lyssnade spänt på vad den svenska utrikesministern Ann Linde (S) hade att säga.

Turkiets vägran att släppa in Sverige och Finland i försvarsalliansen Nato har utvecklats till en allvarlig diplomatisk konflikt och en säkerhetspolitisk kris i ett läge där ett revanschistiskt Ryssland bedriver anfallskrig i Ukraina och hotar att gå vidare för att återupprätta ett svunnet Storryskt imperium.

Linde formulerade sig helt uppenbart på ett sätt som var avsett att dämpa Erdogans och Turkiets missnöje. Sverige kommer som medlem att solidariskt bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets, försäkrade Linde. Hon betonade även att Sverige “fördömer terrorism å det starkaste” och “även fortsättningsvis ska stå starkt tillsammans med likasinnade i kampen mot terrorism.”

Linde uttryckte vidare sina och regeringens förhoppningar om att samtalen med Turkiet ska kunna föras framåt “i konstruktiv anda”. Hur det blir med den saken återstår att se. Turkiet verkar så här långt mer intresserat av att dra åt tumskruvarna ytterligare.

Det blev en utrikespolitisk debatt som präglades av återhållsamhet, särskilt mellan företrädarna för de sex riksdagspartier som står eniga bakom Sveriges ansökan om Natomedlemskap. Klokt nog. Detta är inte en fråga som lämpar sig för konfrontation i syfte att vinna partipolitiska poänger inför valet.

Ändå var detta vad Socialdemokraterna och statsminister Magdalena Andersson (S) ägnade sig åt för mindre än en vecka sedan. Då hotade Magdalena Andersson att avgå och därmed ställa till med regeringskris för att rädda justitieminister Morgan Johansson (S) undan en hotande misstroendeförklaring. Då var Andersson villig att riskera Sveriges Natoansökan för att behålla en för ämbetet olämplig och ovärdig justitieminister som hon på ytterst oklara grunder beskrev som en nyckelspelare i regeringens ansträngningar att ta Sverige in i Nato.

Och när Andersson förra lördagen utnyttjade sitt officiella besök på det amerikanska stridsfartyget USS Kearsage till att attackera oppositionsledaren Ulf Kristersson (M), och anklaga honom för dåligt ledarskap, var det just dåligt ledarskap hon visade prov på.

Att skälla högeroppositionen för ansvarslös rimmar annars väl med Socialdemokraternas föredragna strategi att själva aldrig ta ansvar för något. Inte ens för följderna av den egna politiken.

Läs även: Skogkär: Magdalena Anderssons oansvariga hot om att avgå

Oavsett vad man anser om rimligheten i Erdogans kritik och långa kravlista – och den är till största delen helt orimlig – så kan det konstateras att det inte är oppositionen utan Socialdemokraterna själva som försett den turkiske presidenten med merparten av den ammunition han nu använder för att skjuta Sveriges Natoaspirationer i sank – och även aspirationerna hos det intet ont anande Finland, som här blir collateral damage, en part som drabbas utan att vara det egentliga målet.

Det var Socialdemokraterna som träffade en överenskommelse med en politisk vilde, Amineh Kakabaveh, där partiet lovar att på olika sätt stödja kurdiska grupper i Syrien som av Turkiet betraktas som terrorister. Denna överenskommelse innebar att Socialdemokraterna, i utbyte mot Kakabavehs avgörande röst när Magdalena Andersson i november valdes till statsminister, lovade bort delar av svensk utrikespolitik.

Och det var Socialdemokraterna som inför misstroendevoteringen mot Morgan Johansson – och med Turkiets ögon på sig – upprepade att partiet står fast vid sina löften i överenskommelsen med Kakabaveh, för att återigen försäkra sig om hennes avgörande röst.

Det var försvarsminister Peter Hultqvist (S) som talade på en hyllningsfest för den kurdiska terroristorganisationen PKK och dess ledare Abdullah Öcalan. Det hände för tio år sedan, men Turkiet har inte glömt.

Det var utrikesminister Ann Linde (S) som hösten 2020 hamnade i en dispyt med den turkiske utrikesministern Mevlüt Cavusoglu, efter att hon uppmanat Turkiet att dra sig ur Syrien.

Och så sent som i tisdags röstade Socialdemokraternas företrädare i Europaparlamentet för ett förslag om totalt vapenembargo från EU:s sida gentemot Turkiet. Magdalena Andersson vill domptera högeroppositionen i riksdagen, men kan inte tygla partiets egna företrädare. Det är inte mycket till ledarskap.

Att Sverige haft och fortfarande delvis har en tandlös terroristlagstiftning kan Socialdemokraterna, efter att ha styrt landet i snart åtta år, knappast undandra sig ansvar för.

Det finns ett brett stöd för kurdernas sak i den svenska riksdagen. Inte minst efter kurdernas modiga kamp mot den Islamiska staten. Men hur regeringspartiet Socialdemokraterna, med sin dominerande roll i svensk politik, förhåller sig till olika kurdiska grupperingar och deras drömmar om självständighet får självklart en särskild betydelse i Ankaras ögon.

Läs även: Analys: Sveriges Natomedlemskap kan vänta till år 2023

Svenska regeringar har som ambition att vara frispråkiga i utrikespolitiska frågor, att vara en tydlig röst för demokrati och mänskliga rättigheter. Svansföringen är hög. När Carl Bildt (M) var alliansregeringens utrikesminister beskrevs han av amerikanska diplomater som “medium size dog with big dog attitude“ – en mellanstor hund som beter sig som om han vore en stor hund.

Men att skälla högt och sakna förmåga att bita hårt har sina risker. Som när Lindes företrädare Margot Wallström 2015 kallade Saudiarabiens användning av spöstraff för “medeltida”, och utlöste en allvarlig diplomatisk kontrovers. Det bråket fick Wallström krypa ur med svansen mellan benen.

Den svenska regeringen har varit hård, berättigat hård, i sin kritik av hur Erdogan undergräver demokratin i Turkiet och angriper kurderna i Syrien. Men att vara frispråkig i sin utrikespolitik har samtidigt ett pris. Det priset får Sverige nu betala. Och Finland.

Så kan det gå för ett litet land som överskattar sin betydelse på en världspolitisk scen där makt allt som oftast går före rätt.

Läs även: Skogkär: En kohandel som kan kosta Sverige Natomedlemskapet