På onsdagsmorgonen lämnade Sverige och Finland in en gemensam ansökan om medlemskap i försvarsalliansen Nato. Men det som från början betraktades som en formalitet riskerar att utvecklas till ett komplicerat politiskt spel. Förväntningarna om att Sverige och Finland skulle tas emot med öppna armar och i rekordfart släppas in i gemenskapen, ser ut att komma på skam sedan Turkiet satt sig på tvären.

Förklaringen, en del av den, kan sökas i följande rader:

“Att frihetskämpar som slagits eller sympatiserar med YPG /YPJ eller PYD klassas av vissa stats aktörer [sic] som terrorister är oacceptabelt.”

Citatet är hämtat ur en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och den ur Vänsterpartiet uteslutna Amineh Kakabaveh. Där utlovas att S ska ”fördjupa sitt samarbete med PYD”, Demokratiska unionspartiet, det största partiet bland kurder i Syrien; att Sverige ska stödja återuppbyggnaden efter kriget i de kurdiska självstyrande områdena i nordöstra Syrien, och att PYD är “en legitim samarbetspartner” i detta arbete.

Men den enes frihetskämpe är inte sällan den andres terrorist. Så även i det här fallet. I decennier har det pågått en väpnad konflikt mellan den turkiska staten och landets kurdiska minoritet, liksom kurdiska grupper i grannländerna. I den turkiska regimens ögon är i stort sett alla kurdiska politiska sammanslutningar terrorister.

Enligt den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan kommer Turkiet att säga nej till svenskt och finländskt Natomedlemskap:

“Skandinaviska länder är som ett gästhem för terrororganisationer.”

Erdoğan syftar på de kurdiska organisationerna PKK och YPG. PKK är terrorklassad av EU och därmed även av Sverige. YPG, Folkets försvarsenheter, är en väpnad gren av PYD, Demokratiska unionspartiet, det största partiet bland syriska kurder. Både YPG och PYD har nära band till PKK. Tysklands författningsskydd, Verfassungsschutz, beskriver PYD som PKK:s ”systerorganisation”.

Den här alfabetssoppan verkar Erdoğan vilja tvinga Sverige och Finland att äta upp.

För att Sverige och Finland ska antas som medlemmar måste samtliga Natos nuvarande 30 medlemmar ge sitt godkännande. Formellt har varje enskilt medlemsland vetorätt.

Läs även: Skogkär: En svensk Natoansökan är snart i hamn

Det finns fler skäl till Erdoğans och Turkiets missnöje med Sverige. 2019 stoppade Sverige all vapenexport till Turkiet på grund av landets offensiv mot de kurdiska styrkorna i norra Syrien. Det gjorde även andra Natoländer, exempelvis USA. Men nu är det Sverige som vill in i Natovärmen, “står med mössan i hand”, för att citera Paul Levin, föreståndare vid Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet. Det ger Turkiet möjlighet att ge igen, sätta press.

Genom uppgörelsen med Kakabaveh säkrade Socialdemokraterna en utslagsgivande riksdagsröst. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter, 175 eller fler, röstat nej hade Andersson inte valts. Nu stannade det vid 174 nejröster.

Intervjuad av Kvartal i början av december hävdade Tobias Baudin att uppgifterna om PYD:s nära band till terrorstämplade PKK var något av en nyhet för honom.

“Den bilden jag har fått till mig är ju att det inte är så tydligt att det är på det sättet, men skulle det visa sig att det är så [...] då kommer det inte bli något långvarigt samarbete”, sade Baudin.

Att Socialdemokraterna inte kände till eller inte i förväg tog reda på vad det var för grupper och politiska krafter man var på väg att försäkra sitt stöd i och med avtalet med Kakabaveh, faller på sin egen orimlighet. Baudin visste så klart att detta var en känslig fråga. Partiet visste. Personer som varit aktiva i dessa organisationer har regelmässigt nekats medborgarskap i Sverige, dels för att grupperna begått systematiska och grova övergrepp under kriget mot Islamiska staten i Syrien, dels för de nära banden till terrorstämplade PKK.

Formellt var det fråga om en uppgörelse mellan det socialdemokratiska partiet och en enskild ledamot av Sveriges riksdag. I praktiken innebar det ett åtminstone underförstått löfte om att i regeringsställning följa en viss utrikespolitisk linje i en knappast okontroversiell fråga.

Så tycks också Kakabaveh ha uppfattat överenskommelsen. Hon anklagar nu Socialdemokraterna för att “vika ner sig” för Turkiet. Kakabaveh gör också klart att Magdalena Andersson inte kan räkna med hennes röst i fortsättningen.

Socialdemokraterna sätter alltid det som är bäst för landet främst, har Magdalena Andersson försäkrat vid mer än ett tillfälle under partiets skakiga resa mot ett ja till Nato.

I så fall ska Socialdemokraterna låta bli att inteckna svensk utrikespolitik för egen politisk vinnings skull. Det är, för att låna ett slitet socialdemokratiskt uttryck, oacceptabelt.

Läs även: Altstadt: Nej-sidans övertygande argument för Natomedlemskap