Facebook noscript imageSkogkär: Att byta generaldirektör är lättare än att byta paradigm
Mats Skogkär
Ledare
Skogkär: Att byta generaldirektör är lättare än att byta paradigm
Maria Mindhammar, från Arbetsförmedlingen till Migrationsverket. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Maria Mindhammar, från Arbetsförmedlingen till Migrationsverket. Foto: Jonas Ekströmer/TT

En ickeaktivistisk chef på Migrationsverket är något av ett paradigmskifte i sig, i det lilla. En nödvändig förutsättning för det genomgripande förändringsarbete som återstår.

Migrationsverket har fått en ny generaldirektör, Maria Mindhammar, för närvarande chef för Arbetsförmedlingen. Mindhammars uppgift blir att leda verket genom det paradigmskifte i svensk migrationspolitik som utlovas i Tidöavtalet mellan regeringen och Sverigedemokraterna.

Det ansvariga statsrådet, migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) var som sig bör mycket nöjd med rekryteringen. Detta är i hennes ögon rätt kvinna på rätt post.

“Hon har i sina tidigare uppdrag visat prov på mycket god förmåga att leda förändringsarbete och utveckla verksamheter på ett strategiskt, effektivt och rättssäkert sätt”, sammanfattade Malmer Stenergard vid en pressträff på onsdagsmorgonen.

Och Mindhammar underströk för sin del vid flera tillfällen hur självklart det är i hennes ögon att lojalt genomföra den politik som beslutas av riksdag och regering.

“Jag är och har alltid varit en opolitisk, tillika stolt, statstjänsteman”, förklarade Mindhammar.

På förekommen anledning, som det heter. En gång i tiden, fram till 2016, hette Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson, en man som gav svensk tjänstemannaktivism ett ansikte. “Låt Anders, vara Anders”, löd hans valspråk. Då skulle allt ordna sig.

Det var Danielsson som, när inbördeskriget i Syrien bröt ut, beslutade att alla syrier skulle ges permanent uppehållstillstånd i Sverige. Oavsett om de flytt kriget eller om de sedan lång tid varit bosatta i något annat land. Och många som fick uppehållstillstånd som syrier, var inte ens syrier.

Som chef för Migrationsverket under flyktingkrisen 2015 drev Danielsson idogt opinion för att hålla landets gränser öppna.

“Tänk att vi byggt ett land som människor beundrar långt utanför våra gränser, som människor vill komma till. Det är fantastiskt.”

Konsekvenserna blev dock allt annat än fantastiska. Det blir Mindhammars uppgift att nu, åtskilliga år senare, en gång för alla frigöra myndigheten från arvet efter Danielsson och den politik som drevs först av alliansen, sedan av den rödgröna regeringen. För detta är i grund och botten vad ett paradigmskifte kräver.

Det kommer inte att bli alldeles enkelt. Tjänstemannaaktivism i Danielssons anda är av allt att döma en fortsatt del av den interna myndighetskulturen, något som sitter i väggarna. Av tidskriften Fokus uppmärksammade reportage med den talande rubriken “En havererad myndighet” framgår att Mindhammar har ett drygt dagsverke framför sig. Förståelsen för den omläggning till en betydligt stramare migrationspolitik som regeringen inlett lär vara begränsad bland åtskilliga av verkets beslutsfattare.

Läs även: Skogkär: Låt en haverikommission granska Migrationsverket

I den alternativa verklighet där Socialdemokraterna befinner sig var det den rödgröna Löfvenregeringen som efter krisåret 2015 genomförde ett paradigmskifte i svensk migrationspolitik. Detta är fria fantasier, vilket Migrationsverkets statistik tydligt visar. Invandringen har fortsatt i stort sett som tidigare, även om skälen gradvis förändrats. Antalet asylsökande har gått ner, istället dominerar anknytnings- och arbetskraftsinvandring. Förra året beviljade Migrationsverket drygt 142 000 nya uppehållstillstånd, under de första sju månaderna i år drygt 64 000. Medborgarskap delas ut i rask takt. I år 42 040 till och med juli, under förra året 89 967.

De senaste tjugo åren har Sverige haft en invandring på i genomsnitt omkring 100 000 personer om året. Det har fått skugg- och parallellsamhällen att växa, segregationen att öka och skapat en utmärkt rekryteringsbas för den organiserade brottsligheten i dess många olika skepnader.

Sedan millennieskiftet har Sveriges befolkning ökat med nästan 20 procent, huvudsakligen en följd av migrationen. Denna kraftiga befolkningstillväxt har också inneburit en påtagligt ökad belastning på samhällets i många delar redan från början eftersatta infrastruktur – bostäder, gator, vägar, kollektivtrafik, rättsväsende, utbildning, vård och omsorg.

Regeringen Kristersson har förvisso kommit ur startgroparna, ambitionerna finns där, de nödvändiga förutsättningarna skapas sakta men säkert. Men till ett verkligt paradigmskifte är det fortfarande långt.

Läs även: Skogkär: En asylrätt vid vägs ände

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu