Regeringen vill höja försvarsanslaget till motsvarande två procent av BNP. För det krävs inga nya skatter. Det räcker att sy in den svällande välfärdsstatens kostym en smula.
Den som vill ha fred bör rusta sig för krig. Den blodbesudlade ryska regimens överfall på Ukraina visar att gamla sanningar fortfarande gäller. Även hos Socialdemokraterna har den insikten nu infunnit sig.
På torsdagen meddelade regeringen att de svenska försvarsutgifterna ska höjas till motsvarande två procent av BNP.
Ett välkommet besked. Det är alltid trevligt när syndaren vaknar, även om det är nästan sist av alla.
Och på tal om senfärdighet: två procent är också riktmärket för försvarsanslaget för de länder som är med i försvarsalliansen Nato…
Något årtal för när tvåprocentsmålet ska vara uppnått har regeringen inte fastställt. Det ska ske snarast möjligt, om än med “realism och trovärdighet”, för att citera försvarsminister Peter Hultqvist (S) från morgonens pressmöte.
Moderaterna och Centern vill att tvåprocentsmålet ska vara uppnått senast 2025, Liberalerna redan 2024. Kristdemokraterna har tidigare sagt senast 2030, Sverigedemokraterna har talat om att nå 2,5 procent inom tio år. Riksdagens majoritet av högerpartier – ideologiskt får Centern trots allt räknas dit – föser i vanlig ordning en motsträvig och senfärdig regering framför sig.
Räknat på vad försvaret kostar i dagsläget är det enligt finansminister Mikael Damberg (S) ungefär 42 miljarder kronor som saknas. De slantarna borde gå att skaka fram snabbt. Om viljan finns. Begränsningen ligger snarare hos Försvarsmakten: Hur snabbt kan armé, flyg och flotta växa och växla in ytterligare tiotals miljarder till ökad värnkraft?
Statsminister Magdalena Andersson (S) förklarade att regeringen vill se ”en stabil, långsiktig och solidarisk finansiering” av försvarssatsningen. Det ryktas att Socialdemokraterna tänker sig en särskild “beredskapsskatt” för detta ändamål.
Att höjd skatt för Socialdemokraterna är svaret på i stort sett varje fråga förvånar väl ingen. Det sitter i den S-formade ryggmärgen. Men det finns alternativ. Som att prioritera.
Läs även: Gudmundson: Lägg en blågul vårbudget för försvaret
Statens grundläggande uppgift och ansvar är att skydda sina medborgarna. Dels mot brott, den inre säkerheten, dels mot angrepp från främmande makt, den yttre säkerheten. Att avsätta tillräckligt med pengar till rättsväsende – polis, åklagare, domstol och kriminalvård – och till försvaret; det är där varje rimlig och ansvarsfull budgetprocess bör börja. Det gäller i välfärdsstaten lika väl som i nattväktarstaten.
Det är närmast bisarrt att regeringen i ett land som har bland världens högsta skattetryck anser att det krävs ytterligare skattehöjningar för att finansiera det allra mest grundläggande, rikets säkerhet.
Dessutom visar Riksgäldens senaste prognos över statens finanser att årets budgetsaldo slutar i ett överskott på 139 miljarder kronor. Det är detta som i valfläsktider brukar benämnas reformutrymme.
Det är inte pengar som saknas, det är viljan.
Bakom ligger förmodligen en krass maktkalkyl: Bidrag och subventioner köper fler röster än kulor och kanoner. Då blir prioriteringarna därefter.
Dryga 40 miljarder kronor kan låta som ohemult mycket pengar, det är ändå betydligt mindre än statens biståndsbudget, som i år landar på 51,9 miljarder kronor. Halvera den och hälften av försvarssatsningen är i hamn.
Nästan 10 miljarder kan hämtas hem genom att skrota pensionstillägget, som Socialdemokraterna använde för att köpa Vänsterpartiets mandat i statsministeromröstningen, en reform som dessutom hotar att underminera hela det nuvarande pensionssystemet.
Den så kallade familjeveckan för 3,4 miljarder kronor kan skrinläggas för gott. Världens sannolikt generösaste föräldraförsäkring är extravagant nog som den är.
Public service – radio och TV i allmänhetens tjänst – kan säkert avstå ett par av sina cirka nio årliga anslagsmiljarder.
Här finns myndigheter att lägga ner, som Jämställdhetsmyndigheten, Tillväxtverket och Delegationen mot segregation.
Hundratals miljoner strösslas årligen över det som kallas civilsamhället. Exempelvis går 100 miljoner kronor till stöd åt trossamfund i år. Enligt den officiella definitionen utgörs civilsamhället av “människor, grupper och organisationer” som skilt från staten “agerar tillsammans för gemensamma intressen”. Att vara skild från staten även i fråga om finansiering skulle kanske rent av göra detta civilsamhälle gott?
Varsågod, finansminister Damberg, jobbet ditt är gjort. Och det var varken särskilt svårt eller tidskrävande.
