Samtliga oppositionspartiet har nu presenterat sina respektive budgetmotioner och därmed sina alternativ till regeringens vårbudget.

Det är mestadels gamla välkända käpphästar som leds ut för att beta en stund i vårsolen.

Liberalerna vill satsa jättemycket på skolan. Moderaterna vill att det ska löna sig bättre att arbeta. Vänsterpartiet vill att det ska löna sig bättre att inte arbeta. Miljöpartiet vill bygga vindkraftparker överallt, till lands och sjöss. Så länge det är utom syn- och hörhåll för språkröret Märta Stenevi – efter sina senaste uttalanden även känd som Nimby-Märta – får man förmoda.

De enskilda budgetmotionerna är inte mycket att orda om. De kommer att falla en efter en när det är dags för votering i riksdagen.

Däremot har M, SD, KD och L utöver sina egna förslag samlats kring en gemensam budgetmotion. Där är mer pengar till polisen och försvaret huvudnummer. Polisen utlovas en halv miljard kronor mer än vad regeringen satsar, pengar som är tänkta att gå till vattenkanoner, gummikulor och annat smått och gott som är nödvändigt för att behålla våldsmonopolet i dagens Sverige. Försvarsanslaget ska upp till motsvarande två procent av BNP redan 2025 – regeringen har också ett tvåprocentsmål, men har inte spikat något årtal för när det ska vara uppnått.

För inte så många år sedan var det en självklarhet att varje parti röstade på sin egen budgetmotion och om den föll lade ner sina röster i de fortsatta voteringarna. Det gjorde det relativt enkelt även för en minoritetsregering att få igenom sin budget intakt. Den principen bröts när de rödgröna 2013 lockade SD att rösta nej till den dåvarande alliansregeringens förslag om sänkt inkomstskatt. Numera är det huggsexa om enskilda budgetposter. Två gånger under den här mandatperioden har Socialdemokraterna tvingats regera med oppositionens budget.

Så kan det bli även denna gång. Regeringen har endast 100 av riksdagens 349 mandat. Tillsammans har M, SD, KD och L 143. Högeroppositionens utsikter att få igenom mer pengar till polisen och försvaret får betecknas som goda.

Läs även: Skogkär: En socialdemokratisk önskelista kallad vårbudget

Den stora frågan är dock hur det ska gå med garantitillägget, det som Socialdemokraterna missvisande kallar en höjning av pensionerna. Tillägget var ett krav från Vänsterpartiet för att i november rösta fram Magdalena Andersson (S) som statsminister. Bakom förslaget står även Miljöpartiet.

Det ger den breda mitten, det vill säga Centerpartiet, möjlighet att avgöra. Men därifrån kommer inte något besked.

“Vi tänker inte bestämma hur vi gör förrän vi vet vilka alternativ som finns på bordet”, säger partiets ekonomiskpolitiske talesperson Martin Ådahl.

Detsamma säger Jimmie Åkesson. Förhandlingar pågår mellan M, KD, L och SD om ett alternativt förslag för att stärka pensionärernas ekonomi. Lyckas de fyra inte att enas kommer SD att rösta med de rödgröna.

När det passar – och det passar så gott som alltid – framställer Socialdemokraterna Sverigedemokraterna som ett hot mot både demokratin och landets säkerhet. Men när det gäller att behålla makten är S inte främmande för att om det krävs ta såväl Jimmie Åkesson som Hin håle själv i båten.

Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) försöker med lock och pock få SD att rösta för garantitillägget. Även om tillägget inte var Socialdemokraternas idé från början inser även Shekarabi och hans partikollegor fördelarna med att kunna dela ut en tusenlapp extra varje månad till en halv miljon pensionärer med start några veckor före höstens riksdagsval. En köpt röst är också en röst.

Skillnaden ekonomiskt som pensionär mellan att ha jobbat ett helt liv till låg lön och att inte ha jobbat en dag, är inte stor, och blir på grund av garantitillägget ännu mindre. Det bekymrar inte det forna arbetarpartiet.

För Socialdemokraterna finns det en annan och minst lika tilltalande sida av att lyckas övertala SD att stödja förslaget om garantitillägg. Det skulle slå in en kil i det blågula blocket, mellan å ena sidan regeringskonstellationen M och KD och det tänkta stödpartiet SD.

I Januariavtalet sålde Socialdemokraterna ut centrala delar av sin politik men lyckades i gengäld spräcka alliansen. Centerpartiet – för överskådlig framtid – och Liberalerna – tillfälligt – lockades över till den rödgröna sidan.

När en ny, blågul konstellation med potential att bilda egen majoritet i riksdagen såg dagens ljus, uppstod ånyo ett allvarligt hot mot Socialdemokraternas maktinnehav.

Att spräcka även detta block, att söndra för att kunna härska vidare, är för Socialdemokraterna en uppgift överordnad de politiska principerna. Om nu inte “makten till varje pris” kan räknas som Socialdemokraternas främsta politiska princip, partiets ideologiska grundbult.

Då går det bra att söka stöd hos pariapartiet SD i enskilda sakfrågor. Och om det skulle krävas lär Socialdemokraterna vara beredda att gå längre än så, tro inget annat.

Läs även: Skogkär: Ropen skalla, valfläsk åt alla