Vad är viktigast – att Sverige minskar sina klimatpåverkande utsläpp eller att Kina gör det? Det kan framstå som en lite udda fråga med tanke på att svaret borde vara självklart för alla. Kina svarar trots allt för ungefär en tredjedel av världens samlade klimatpåverkande utsläpp, Sverige för en eller två promille.

Det är ungefär som att fråga människor vad som är bäst: att vara rik och frisk eller att vara fattig och sjuk. Ingen rimlig, normalt funtad människa skulle väl välja det senare?

Säg inte det. Närmare hälften av de rödgröna väljarna skulle kanske svara fattig och sjuk, med tanke på att de ser det som viktigare att Sverige minskar utsläppen än att Kina gör det.

Det är undersökningsföretaget Novus som för Svenska Dagbladets räkning ställt frågor om väljarnas syn på klimatpolitiken. I undersökningen får de tillfrågade ta ställning till bland annat följande påstående:

“Det viktigaste är inte om Sverige minskar sina utsläpp – det viktigaste är att Kina gör det.”

I detta påstående instämmer 96 procent av Sverigedemokraternas väljare helt eller delvis. De “sticker ut” som det heter i Svenska Dagbladet, vilket får det att låta som att det är något klandervärt att använda sig av logik och sunt förnuft.

Av de fyra Tidöpartiernas sympatisörer är det totalt 91 procent som anser att det viktigaste är att Kina minskar sina utsläpp. Bland rödgröna väljare är andelen avsevärt mindre: endast 56 procent. Hur de som röstar på klimatsekten Miljöpartiet svarar framgår inte.

Av samtliga tillfrågade, oavsett politiska sympatier, är det 72 procent som “tycker att Kina påverkar klimatet mer än Sverige”, för att citera Svenska Dagbladet.

Nu är detta inte en fråga om tycke och smak. Att Kinas utsläpp påverkar klimatet oändligt mycket mer än Sveriges är ett oavvisligt faktum.

“Den här undersökningen visar att svenskar förstår att frågan är global”, säger Torbjörn Sjöström, vd för Novus, till tidningen.

Läs även: Skogkär: Klimatmålen är inte givna av Gud

Men långtifrån alla svenskar. Inte om nästan var tredje anser att det är viktigare att Sverige minskar sina i ett globalt perspektiv totalt betydelselösa utsläpp än att det land som är den största, enskilda utsläpparen minskar sina. Kina är sedan början av 2000-talet den största källan till klimatpåverkande utsläpp. Kina väntas dessutom öka sin andel från 30 till 40 procent innan det här decenniet är slut.

Det vore intressant att veta vad riksdagens ledamöter skulle svara på samma fråga. Regeringens beslut i maj att pausa reduktionsplikten, alltså kravet på att bensin och diesel ska blandas ut med en år för år ökande andel biobränsle, ledde till ett ramaskri från den rödgröna oppositionen. Och högst upp i falsett gick i vanlig ordning Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi och Per Bolund.

“De gör Sverige till ett åtlöje i den internationella klimatpolitiken, och rear ut våra barns framtid”, skrev de i Expressen.

Det är snarare Stenevi och Bolund som gör sig till åtlöjen. Regeringens beslut innebär i praktiken en utebliven minskning av Sveriges utsläpp med 880 000 ton. Det motsvarar ungefär två procent av Sveriges totala utsläpp som i sin tur alltså utgör en eller ett par promille av världens samlade utsläpp.

För den rödgröna oppositionen är det viktigaste att göra något, vad som helst, oavsett om det har effekt eller ej. Oavsett kostnader. Oavsett negativa konsekvenser.

De rödgröna partierna i synnerhet men i varierande grad även regeringspartierna M, KD och L ser det som avgörande att Sverige går före i klimatpolitiken, bär “ledartröjan”, visar världen vägen. Ungefär på samma sätt som samma politiker – eller åtminstone samma partier – de senaste decennierna låtit Sverige gå före i migrationspolitiken. Med vid det här laget känt, förödande resultat.

Och på samma sätt som i migrationspolitiken söker sig de väljare som genomskådat dimridåerna, som insett att kejsaren rusar omkring spritt språngande naken, till Sverigedemokraterna. Det enda parti som vågar avvika från åsiktskorridoren.

Resultatet av Novus undersökning kan dessutom inte gärna ses som annat än ett totalt underbetyg åt svenska medier. I alla fall i deras självpåtagna roll som granskare av makten och objektiv förmedlare av relevanta fakta. Även här är likheten med hur migrationsfrågan hanterats slående.

Klimatet ägnas numera närmast hysterisk uppmärksamhet i alla upptänkliga kanaler. En allt intensivare propaganda om att klimatapokalypsen är oundviklig och nära förestående pumpas ut.

Av detta har en inte oansenlig del av allmänheten tydligen blivit så till den grad vilseförd att den inte förmår ta till sig ens rena självklarheter. Som att det är oändligt mycket viktigare för klimatet vad jätten Kina gör för att minska sina gigantiska utsläpp än vad i sammanhanget totalt obetydliga lilla Sverige gör för att minska sina.

Läs även: Skogkär: Verklighetsförnekarna låtsas att Sverige kan rädda klimatet