Lagar riksdagen stiftat, mål riksdagen satt upp, kan riksdagen också ändra om så krävs. Det gäller även klimatmålen, som inte är givna av Gud, även om man av debatten kan få det intrycket.
Varifrån kommer Sveriges klimatmål? Är de fastställda av riksdagen eller möjligen nedsända från himlen, inhuggna i en stentavla som lämnats utanför dörren till Miljöpartiets kansli?
Enligt den rödgröna oppositionen och det gröna väktarrådet, som i officiella sammanhang går under namnet Klimatpolitiska rådet, är svaret tydligen stentavlan.
Klimatmålen är liksom klimatlagen en del av det klimatpolitiska ramverk som riksdagen antog 2017. Det långsiktiga klimatpolitiska målet är att Sverige ska nå nettonollutsläpp år 2045. Sedan finns det också etappmål; år 2030 bör utsläppen vara 63 procent lägre än utsläppen år 1990 och tio år senare 75 procent lägre. Lägg till detta särskilda mål för inrikes transporter.
Nu ser det ut som om i alla fall etappmålet för 2030 inte kommer att nås.
“Den politik som den nya regeringen hittills presenterat är inte tillräcklig för att nå klimatmålen för år 2030”, konstaterar det klimatpolitiska väktarrådet i sin nya rapport. Tvärtom väntas utsläppen öka de kommande åren.
En av de främsta orsakerna – om inte rentav den enskilt främsta – till att målet inte ser ut att nås är reduktionen av reduktionsplikten, alltså den påtvingade inblandningen av dyra biodrivmedel i bensin och diesel.
Såväl SD som M och KD gick till val med löften om kraftigt sänkta drivmedelspriser, en omöjlighet med bibehållen reduktionsplikt. Ett av regeringen Kristerssons första beslut var därför att pausa reduktionsplikten under 2023. Vad som ska ske framöver är oklart. Tidöpartierna är oeniga. Sverigedemokraterna vill i princip ta bort reduktionsplikten helt, de tre regeringspartierna vill sänka den men har olika åsikter om hur mycket. Förhandlingar pågår.
På en pressträff i förra veckan krävde Magdalena Andersson (S) och Muharrem Demirok (C) besked av regeringen om hur klimatmålen ska nås. Sverige tappar styrfart i klimatpolitiken, Sverige har tagit av sig “ledartröjan”, klagade Andersson. Demirok oroade sig över att Sveriges klimatpolitik på bara ett halvår “gått från någonting som andra länder har tagit efter och någonting som vi svenskar varit stolta över”, till en politik där klimatambitionerna helt har avskaffats.
“På kort sikt så handlar det ju om jobb och välstånd i Sverige, på längre sikt så handlar det ju om planetens och vår egen existens, men också om vilken värld vi lämnar efter oss till våra barn och barnbarn”, sade Andersson.
Efter en sådan domedagspredikan tror kanske någon att Socialdemokraterna håller stenhårt fast vid reduktionsplikten.
Men på den punkten vägrade Andersson att ge besked. Vilket är besked nog.
Läs även: Skogkär: Pourmokhtari svär i klimatkyrkan
Vad det handlar om – målet som tydligen ska uppnås till varje pris – är att sänka de årliga utsläppen inom svensk transportsektor med närmare tio miljoner ton koldioxid fram till 2030. Det är mindre än en tredjedel av vad Kina släpper ut – per dag. Det motsvarar runt fyra procent av Kinas årliga ökning av utsläpp av växthusgaser. Med risk för att göra Andersson, Demirok och väktarrådets ledamöter besvikna: föreställningen att världens öde vilar i Moder Sveas händer har inte mycket med verkligheten att göra.
Huruvida Sverige når sina klimatmål något eller några år senare kommer inte att få någon mätbar betydelse för “vilken värld vi lämnar efter oss till våra barn och barnbarn”.
Det som var mycket ambitiösa klimatmål när de antogs blev efter Rysslands invasion av Ukraina med åtföljande energikris och inflationsbrasa orealistiska. De är dessutom onödiga, anser John Hassler, professor i nationalekonomi. EU har redan en klimatpolitik med ”effektiva och kraftfulla medel för att se till att transportsektorn blir fossilfri”. Om Sverige ”går före” saknar betydelse, enligt Hassler.
I Agenda i SVT förra söndagen sade Klimatpolitiska rådets vice ordförande Björn Sandén att alternativet till ökad reduktionsplikt är kraftigt höjda skatter på bensin och diesel, kanske förbud mot biltrafik vissa dagar.
Fast nu finns så klart en betydligt enklare lösning. Att anpassa målen till verkligheten, till vad som är rimligt och möjligt. Pragmatism kallas det. En gång i tiden var svenska politiker bra på det. Pragmatism alltså. Det var innan storhetsvansinnet och föreställningen om att Sveriges uppgift är att vara en fyrbåk för mänskligheten och en förebild för världens nationer tog överhanden.
Läs även: Skogkär: Verklighetsförnekarna låtsas att Sverige kan rädda klimatet
