Moderatledaren Ulf Kristersson kämpade mot klockan. Klockan vann – åtminstone en delseger. När det på onsdagen var dags att återvända till riksdagens talman Andreas Norlén för att redovisa resultatet av den senaste veckans regeringsförhandlingar tvingades Kristersson be om mer tid. Vilket han fick.

Nu ska Moderatledaren slutrapportera till talmannen i morgon fredag. Förhoppningsvis innebär det att det blir en statsministeromröstning i riksdagen på måndag.

Det är fullt förståeligt att många inte kan bli av med den sittande socialdemokratiska regeringen fort nog. Sverige behöver en ny regering, en ny politik, en ny färdriktning. Men efter att ha genomlidit åtta år av rödgrön röra går det att uthärda ytterligare några dagar i förvissningen om att befrielsen är nära.

“Vi är i princip klara”, sade Kristersson på pressmötet efter sitt besök hos talmannen.

“Vi har kommit i mål”, sade Kristersson.

“Vi vill vara noggranna”, sade Kristersson.

“Det är några detaljer som vi vill reda ut för att kunna presentera allt i ett sammanhang”, sade Kristersson.

Klara fast ändå inte. Det låter som om läget trots allt är något mer komplicerat än Kristersson vill påskina. Men en regering med Liberalerna, som inte ens kan hålla sams inbördes, kräver nog att alla muttrar är ordentligt åtdragna från början.

Avgående centerordföranden Annie Lööf var snabbt ute med kritik:

“Allvarligt att en splittrad höger har svårt att forma en regering”, kommenterade Lööf, för att därefter föra fram sin egen lösning – brett samarbete över blockgränsen – som ingen annan än hon är intresserad av. Det är så klart enklare att bilda regering i den fantasivärld där Lööf framlever sina dagar.

Bortsett från kaoset efter valet 2018, då de rödgröna behövde 134 dagar på sig för att enas hjälpligt, har det från efterkrigstiden och framåt bara inträffat en gång tidigare att en svensk regeringsbildning dragit ut på tiden på det här sättet. Det var efter valet 1979 då det dröjde 25 dagar innan regeringen Fälldin II kunde tillträda.

Men det är andra tider nu, andra förutsättningar. Det parlamentariska läget är oändligt mycket mer komplicerat. Sverige har även på detta sätt blivit mer som andra länder ute i Europa. Där är det inget ovanligt att en regeringsbildning tar en månad eller två.

Det var enklare på den tiden då Socialdemokraterna var ett 40-procentsparti. Det var framför allt betydligt enklare när Sverigedemokraterna inte var landets tredje största, nu andra största – parti. SD:s intåg och tillväxt innebar slutet för den trygga blockpolitik Sverige vant sig vid. Det ena desperata försöket efter det andra gjordes för att hålla Sverigedemokraterna borta från politiskt inflytande – Decemberöverenskommelsen, Januariavtalet.

Till sist beslöt Kristersson och Busch att agera vuxna i barnkammarriksdagen och dra in Sverigedemokraterna i ett samarbetsprojekt, att skapa ett blågult block. Vilket inte varit okomplicerat. En helt ny och oprövad regeringskonstellation hittar inte sin form över en natt.

Läs även: Skogkär: Utom varje rimligt tvivel en usel regering

De rödgröna försöker nu skriva om historien och göra stor sak av att Kristersson under valrörelsen betonade det partierna på hans sida var eniga om. Det är stor humor. Vilken partiledare skulle i en valrörelse peka på de frågor där partierna i hans eller hennes tilltänkta regering var oeniga?

Hade de blågula varit överens om allt hade partierna gått till val med en gemensam valplattform. Partierna på Kristerssons “sida i politiken” var eniga om färdriktningen, eniga om de stora dragen i ett antal viktiga politiska frågor – om att bygga ny kärnkraft, om att minska invandringen, om hårdare straff, om att inte höja skatter.

Kvarstår denna enighet, och inget talar för något annat, går det att se med tillförsikt på den kommande mandatperioden.

Den konstlade hysterin över att Kristersson behöver några veckor på sig för att bilda regering är lustig att skåda. Och lätt att genomskåda. De flesta väljare lär inte bry sig nämnvärt. Det gör de rätt i.

Läs även: Skogkär: En bra dag för alla som hoppas på maktskifte