Arbetsförmedlingen måste bli bättre på att få arbetslösa att flytta dit jobben finns, anser arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) och regeringen. Och “dit jobben finns” betyder numera ofta – norrut.

“Vi har en situation i Norrbotten och Västerbotten med stora behov av arbetskraft”, säger Pehrson i en intervju med nyhetsbyrån TT.

Ett problem är att den som söker sig norrut för att jobba får svårt att hitta någonstans att bo. Skenande inflation och höga räntor har fått bostadsbyggandet att gå i stå på de orter där de nya jobben finns.

Skellefteå, där batteritillverkaren Northvolt etablerat sig, skryter med “Sveriges bästa arbetsmarknad”. Enligt en rapport som konsultföretaget Ramböll tagit fram för kommunens räkning ska Skellefteå om allt går väl få 14 000 nya arbetstillfällen fram till 2030 och växa med 16 000 invånare till 90 000 invånare – vilket skulle kräva 9 000 nya bostäder. Boden, med en befolkning på runt 28 000 invånare, hoppas bli 5 000 fler till 2030.

Berörda kommuner är på väg att skuldsätta sig upp över öronen för att klara de investeringar i infrastruktur som krävs för att möta den förväntade expansionen. Skellefteås låneskuld växte från 170 miljoner kronor 2016 till nästan 1,9 miljarder 2021. Boden, där H2GS håller på att bygga sitt gröna stålverk för framställning av fossilfritt stål, ökade sina låneskulder från 88 miljoner 2017 till 580 miljoner 2021. Och skulden lär växa. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner behöver Boden investera 5 miljarder kronor som en följd av H2GS etablering. Om räntor och amorteringar ska kunna betalas krävs att förhoppningarna om tusentals nya skattebetalande invånare blir verklighet.

Skulle den omtalade “gröna industriella revolutionen” visa sig vara en bubbla kommer det att göra väldigt ont när den brister. Inte minst för de kommuner som nu satsar allt på att tillverkning av grönt stål och batterier är framtiden.

Northvolt har för närvarande löpande utgifter på cirka 2 miljarder kronor varje månad. Utslaget på produktionen motsvarar det i dagsläget 31 miljoner kronor per batteri. Marknaden tycks i alla fall tro på projektet än så länge. Strax före jul kom beskedet att Northvolt fått in ytterligare 12 miljarder kronor från internationella investerare. Totalt ska bolaget ha dragit in 100 miljarder kronor i kapital från investerare sedan det bildades 2016.

Men det är långtifrån bara privata investerare som riskerar sina pengar i “den gröna industriella revolutionen”. Kommuner som Skellefteå och Boden gör det, staten gör det – vilket innebär att det är skattebetalarnas pengar som står på spel. Nyligen beviljade Riksgälden Northvolt en kreditgaranti på 15 miljarder kronor. Totalt har Riksgälden 80 miljarder till sitt förfogande för kreditgarantier till gröna investeringar, enligt ett beslut av den förra, rödgröna regeringen.

Såväl enskilda regeringar som EU ställer glatt upp med både kreditgarantier och direkta bidrag till företag som förväntas skapa framtidens gröna jobb. Men politiker har historiskt sett inte visat sig vara särskilt framgångsrika riskkapitalister. Att det inte är deras egna pengar de leker med lär spela in.

Läs även: Hjort: Gröna stålet vansklig spekulation

Forskaren Christian Sandström gör i en skrift från Timbro, Gröna bubblor, en genomgång av de senaste decenniernas skattefinansierade gröna prestigeprojekt. Det är en för- och avskräckande läsning om satsningar på etanoltillverkning och etanolbilar, biogas i Göteborg, kommunala vindkraftsprojekt som blir ekonomiska slukhål.

Sandströms slutsats är att bidragspengar är skadliga pengar, inte minst för att de leder till felaktiga incitament för både företag och de myndigheter som har pengar att dela ut. Trots misslyckade satsningar fortsätter politiker oavsett färg – att pumpa in pengar i nya projekt.

“Billiga lån och bidragsmiljarder för så kallad grön omställning skapar en toxisk bidragskapitalism som är minst lika skadlig för miljön och samhällsekonomin som de gröna bubblor vi sett tidigare”, varnar Christer Sandström.

I en rapport för Skandinaviska Policyinstitutet har nationalekonomen David Sundén granskat satsningarna på grönt stål, H2GS, men också det minst lika prestigefyllda Hybritprojektet, ett samarbete mellan statliga gruvbolaget LKAB, ståltillverkaren SSAB och energibolaget Vattenfall. Slutsatsen i rapporten är att satsningarna inte är banbrytande i vare sig teknisk eller kommersiell bemärkelse. Inga omvälvande effekter på vare sig stålets kvalitet eller produktionskostnader kan förväntas. Det kommer att krävas fortsatt stora investeringar i tekniker som i sig inte kan förväntas ge några betydande konkurrensfördelar. Trots allt tal om det unika svenska gröna stålet finns ett trettiotal liknande projekt runt om i världen varav ett tjugotal i Europa. Hybrit och H2GS är med andra ord inte riktigt vad bolagen själva och i minst lika hög grad politikerna vill få det till.

Det är lite av guldruschens glada dagar över den gröna industriella revolutionen i norr. Eller kanske är bidragsruschens glada dagar en bättre benämning.

Läs även: Skogkär: Grön omställning är ett annat ord för energifattigdom