Som klimatkorrespondent på Sveriges Television far Erika Bjerström jorden runt för att skildra den annalkande klimatapokalypsen.

Hon står på Grönland med inlandsisen smältande under fötterna. Hon sitter i en taxi i London och beskriver hur stigande hav kan komma att dränka mångmiljonstaden redan om några år. Hon flyger till Australien för att skildra följderna av sju svåra år av torka. Hon rapporterar från ett Kalifornien drabbat av ömsom skogsbränder, ömsom skyfall.

Likt en forna tiders domedagspredikant manar hon nu alla klimatsyndare – det är passande nog den beteckning hon använder – till omedelbar bot och bättring. Ty snart är det för sent. Om vi inte alla, som individer, tar vårt ansvar, är vi räddningslöst förlorade.

Svensken gör ett alldeles för stort klimatavtryck, mässar Bjerström i sin senaste predikan. Nio ton koldioxidutsläpp per person och år jämfört med ett globalt genomsnitt på sex ton, enligt henne. Om vi tror att klimatet kan räddas utan personliga uppoffringar så bedrar vi oss själva, förkunnar Bjerström. Problemet, konstaterar hon, är att “vi vill inte avstå från flygresan utomlands eller byta ner oss och bo mindre för att spara el”.

Eftersom Bjerström anser att det finns ett individuellt, personligt ansvar som måste tas om världen inte ska brinna upp, är det rimligt att också ställa frågan om SVT:s klimatkorrespondent lever som hon lär?

Med tanke på Bjerströms eget flitiga resande måste hennes klimatavtryck vara gigantiskt. Nio ton koldioxid om året lär inte räcka långt. Fast att som klimatkorrespondent avstå från flygandet vore orimligt, ursäktar sig Bjerström i samband med den ovannämnda Australienresan:

“Vår uppgift är att med svenska ögon och öron rapportera på plats.”

Av Bjerströms sociala medier att döma är det inte enbart å yrkets vägnar hon flyger och far. Om inte annat är hon i den lyckliga positionen att hon enkelt kan förena nytta med nöje.

När det i samband med julhelgen förra året utbröt kaos på Arlanda, vem befann sig då där bland de otåligt väntande passagerarna om inte Erika Bjerström.

“Vårt SAS-flyg till USA ställdes in i går kväll utan förklaring. Jag lyckades boka om via Oslo efter timmar i telefonkö”, berättade hon för sina kollegor på SVT.

Bjerström frågar sig varför människor inte byter ner sig och bor mindre och därmed minskar sitt klimatavtryck. Har hon själv för avsikt att göra sig av med sitt smultronställe, det idylliska huset uppe i Bergslagen där hon uppenbarligen tillbringar mycket av sin lediga tid?

Det är ändå rätt magstarkt att med denna livsstil och med Sveriges Television som plattform klaga över att andra inte tar sitt ansvar, tillrättavisa människor för att de flyger för mycket och bor för stort.

Bjerström skriver det inte rakt ut, men det lyser mellan raderna att den lösning hon förordar är personliga utsläppskvoter och höjda klimatskatter – “hjälp att göra rätt” med en talande och förskönande omskrivning.

Läs även: Skogkär: Verklighetsförnekarna låtsas att Sverige kan rädda klimatet

Klimatkorrespondent Bjerström har kanske inte noterat det än, men många människor får just nu “hjälp att göra rätt” på ett ytterst handfast sätt.

Landshövdingarna i åtta sydsvenska län varnar i en rapport till regeringen för annalkande energifattigdom – att människor inte har råd att betala för elen. I alla fall inte om de också vill äta.

“Det är de mest utsatta grupperna som riskerar att inte klara av sina räkningar i slutet av månaden”, säger Patrik Åkesson, samhällsbyggnadsdirektör på Länsstyrelsen i Skåne, till Dagens Nyheter.

Människor har också börjat söka sig till billigare boenden.

“Man byter ner sig till icke fullvärdiga bostäder av ekonomiska skäl”, noterar Hallands landshövding Brittis Benzler.

Rysslands energikrig mot Europa är inte den grundläggande förklaringen till det som nu sker. Det är så här grön omställning i realiteten ser ut. Glöm löftena om ett överflöd av billig och lättillgänglig el som värmer våra hem och arbetsplatser, som driver industriprocesser och transportsektorn. Det som väntar om detta får fortsätta är istället dyr energi, brist på energi – brist på tillförlitlig energi som finns där den behövs, när den behövs.

Medan skenande energipriser i södra Sverige hotar landets livsmedelsförsörjning jublar Per Bolund (MP) och andra gröna khmerer över att Sverige exporterar el som aldrig förr och över att vindkraften slår produktionsrekord några enstaka, särdeles blåsiga dygn. Det är minst sagt verklighetsfrånvänt.

“Om människor inte har råd med bensin får de väl köpa elbil”, skulle Marie Antoinette förmodligen ha sagt om hon varit miljöpartist och levat i dag.

Det som pågår är självplågeri. Likt medeltida flagellanter som piskade sig själva som botgöring för sina brott mot Guds bud, förväntas vi piska oss själva för våra klimatsynders skull. Och allt detta för att radikalt reducera det svenska klimatavtrycket som i ett globalt perspektiv är så litet att det varken gör till eller från.

Läs även: Skogkär: Tidig julafton för domedagsprofeter efter FN:s klimatrapport