I en av söndagens nyhetssändningar i SVT beskrevs klassiskt borgerliga, liberalkonservativa Medborgerlig Samling som ett högerextremt parti.

Inslaget i Rapport handlade om de småpartier som inte kommit in i riksdagen. Huruvida det var ett utslag av inkompetens eller en återspegling av den världsbild som sitter i SVT:s redaktionsväggar är väl bäst att låta vara osagt. Även om vad som är extremt ofta ligger i betraktarens öga.

Men medan Medborgerlig Samling försågs med giftstämpel och kallades högerextremt behandlades det nya partiet Nyans i samma inslag på ett oklanderligt sakligt och opartiskt sätt av public service och fick helt enkelt heta “det nybildade partiet Nyans”.

Den som söker bland inslagen om Nyans på SVT Nyheters hemsida ser också att det genomgående är så Nyans presenteras. Utan etiketter.

Annars finns det mycket att säga om Nyans. Det är trots allt ett parti som vill inskränka yttrandefriheten, som lockar väljare genom att underblåsa konspirationsteorier om att svensk socialtjänst kidnappar muslimska barn och placerar dem bland pedofiler, med kandidater som sprider antisemitism – för att bara ta några exempel.

I stället för att skriva publiken på näsan vad som är extremt i den ena eller andra riktningen – i regel i till höger eftersom vänsterextremism tycks vara ett okänt begrepp i public service värld – kanske SVT bör hålla sig till att bara beskriva. Sakligt och opartiskt. Vilket inte är så bara.

Läs även: Skogkär: Det är till vänster SVT och SR söker sina sanningar

SVT ser sig som hela Sveriges Television. Men alla i publiken uppfattar det inte riktigt så. Flera undersökningar de senaste åren har visat att en tredjedel eller mer av tittare och lyssnare som själva står till höger politiskt anser att nyhetsbevakningen i SVT och SR lutar vänster. I många fall rejält åt vänster. Tittare och lyssnare som står till vänster tycker däremot att SVT och SR är rättvisa och balanserade i sin rapportering. På samma sätt är förtroendet rent allmänt för SVT och SR påtagligt lägre bland den del av publiken som står till höger politiskt än hos publik med vänstersympatier.

Detta avspeglar sig också i partipolitiken. Det blågula blocket är – i varierande grad – skeptiskt till hur public service sköter sitt uppdrag. Mest skeptiskt är Sverigedemokraterna.

Det rödgröna blocket tycker däremot att public service fungerar alldeles utmärkt. Intresset ljuger aldrig, är ett talesätt som känns passande i sammanhanget.

De rödgröna försöker framställa det som att yttrandefriheten och pressfriheten nu är hotad på grund av maktskiftet. De stora mediehusen och journalistkåren hakar ivrigt på. Ett skämt från Sverigedemokraternas stabschef Linus Bylund om “journalistrugby” – att som politiker tränga sig fram genom klungor av väntande journalister – utlöste ett ramaskri. Och något som närmast framstod som en välregisserad kampanj med politiska förtecken.

Ett “allvarligt och ansvarslöst” uttalande, enligt Journalistförbundets ordförande Ulrica Hyllert. Erik Halkjaer, ordförande i Reportrar utan gränser, ville inte vara sämre. “Mycket upprörande” och “en farlig utveckling”, löd hans omdöme.

När Peter Wennblad, ledarskribent på Svenska Dagbladet, kommenterade Bylunds uttalande med att “fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, tog det hus i helsicke, det vill säga på Svenska Dagbladets nyhetsredaktion.

Enligt Journalisten utlöste det en storm på redaktionen: ”Vi förväntar oss att ledningen agerar”.

Den som söker på public service på SD:s hemsida får inte en enda träff. Den som går igenom partiets politik från “A till Ö” kammar också noll. Om SD vill inskränka yttrande- och pressfriheten så är det inget partiet skyltar med.

Däremot går det att bland riksdagens dokument hitta en motion från hösten 2020 undertecknad av bland andra partiets tidigare kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson som argumenterar för ett “smalare och vassare” public service. Motionärerna vill också se en “större utredning för en modernisering av public service som system”. Tämligen beskedliga förslag.

Men vem bryr sig om vad som faktiskt sägs i partiets olika program och officiella dokument när det finns en ilsken tweet av den lätt koleriske Björn Söder (SD) att hänvisa till.

Den som förväntar sig – rent av hoppas – att en blågul regering kommer att inleda en granskning av hur public service förvaltar de omkring nio miljarder kronor verksamheten kostar årligen, riskerar att bli besvikna.

Inget tyder på att det är en fråga Sverigedemokraterna – och ännu mindre något av de andra blågula partierna – kommer att prioritera. Och Sverige har onekligen betydligt större och mer brådskande problem. Som skjutningar, som skenande elpriser, som ett krig i vårt närområde och en Natoansökan som hänger i luften.

Den politik en regering ledd av Ulf Kristersson (M) ska försöka driva igenom lär inte mottas med någon större värme av en journalistkår som till uppskattningsvis 70 procent röstar rödgrönt. Eller av ett agendasättande vänsterliberalt mediaetablissemang.

Det gäller att välja sina strider.

Läs även: Skogkär: Radio och tv i rödgrön tjänst