Frågan är inte om ett nytt terrordåd kommer att drabba Sverige. Frågan är när. Det är den enkla, obehagliga men ofrånkomliga sanningen.
På fredagen brändes ännu en koran, den här gången framför Irans ambassad i Stockholm. Det lär inte minska islamisternas iver att attackera Sverige, svenskar och svenska intressen.
Säkerhetspolisen höjde i förrgår terrorhotnivån till en fyra på den femgradiga skalan. Det innebär att Sverige är ett prioriterat mål i terroristernas ögon.
Landet lär få leva med och under detta terrorhot under överskådlig tid. Egentligen är det inget nytt. Vid det här laget har terrorhotnivån varit förhöjd – det vill säga en trea – i snart tretton år, sedan hösten 2010. En kort period under hösten 2015 och våren 2016 låg den på samma nivå som nu, en fyra. Ett år senare, i april 2017, inträffade terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Så att stirra sig blind på terrorhotskalan är knappast en klok idé.
Enligt statsminister Ulf Kristersson (M) har “planerade terrordåd avvärjts” i år. Två av dessa är kända. I april grep polisens nationella insatsstyrka fem personer på olika adresser i Eskilstuna, Linköping och Strängnäs. Fyra av dem häktades, misstänkta för stämpling till terroristbrott. Männen, som bedöms ha kopplingar till våldsbejakande islamism, är numera försatta på fri fot, även om misstankarna mot dem kvarstår.
I våras grep polisen i Tyskland två bröder misstänkta för att ha planerat ett terrorattentat mot en kyrka i Sverige. Även här ska motivet ha varit koranbränningarna.
Men medan säkerhetspolisen måste lyckas varje gång behöver terroristerna bara lyckas en gång. Det är en annan obehaglig sanning. Därför tvingas polisen ofta agera innan det finns bevisning som håller för en fällande dom eller ens för åtal. Att avskräcka dem som misstänks förbereda ett terrordåd från att gå vidare med sina planer är många gånger det bästa säkerhetspolisen kan åstadkomma.
Inför det överhängande terrorhotet vill Socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson visa sig från sin mest landsmoderliga sida. I allvarstyngda inlägg i sociala medier framhåller Andersson vikten av sammanhållning:
– I det här läget är det viktigaste för vårt land att vi håller ihop. Vi vet att det finns krafter som istället vill använda den oro många känner för att öka splittringen.
Det låter som om hon talar om sig själv och sitt eget parti. Storsint erbjuder Andersson regeringen sitt stöd och kommer samtidigt med goda råd.
– Jag tror att det vore bra för alla om regeringen kunde vara lite tydligare med vilken strategi man har, det vill säga vilken plan som man nu arbetar utifrån.
Om Socialdemokraterna själva har några tankar om vilken strategi som är lämplig i det svåra läge Sverige befinner sig, så föredrar Andersson att behålla den för sig själv. Vilket är synd.
Medan tidigare statsrådet Anders Ygeman (S) vill se en prövning av om koranbränning kan utgöra hets mot folkgrupp, säger den rättspolitiske talespersonen Ardalan Shekarabi att partiet inte ser något behov av lagändringar.
Läs även: Skogkär: I skuggan av terrorhotet flyttar islam fram sina positioner
Blöta socialdemokratiska fingrar försöker känna av hur vindarna blåser. Hade de övriga rödgröna partierna varit för ett förbud hade det sannolikt låtit annorlunda.
Aftonbladets ledarsida, formellt oberoende socialdemokratisk men inte sällan en god indikator på vad som rör sig i partihögkvarteret på Sveavägen 68, är däremot desto tydligare:
“Koranbränningar borde för länge sedan ha förhindrats eftersom de utgör ett hatbrott mot den muslimska minoriteten”, slår den politiske chefredaktören Anders Lindberg fast. Han vill se Ulf Kristersson och Magdalena Andersson gemensamt “göra klart för omvärlden att Sverige som land fördömer koranbränningarna och tillsammans kommer att sätta stopp för dem”.
Den förre utrikesministern och partiveteranen Jan Eliasson meddelar mellan gåslevertuggorna att “de som bränner heliga skrifter tar skenheligt skydd bakom yttrandefrihet”.
I en opinionsundersökning i februari uppgav 48 procent av socialdemokraterna att de är för ett förbud mot bränning av religiösa skrifter, störst andel av alla partier. Av samtliga tillfrågade ville 42 procent förbjuda koranbränning. Vid en ny mätning i juni hade den andelen ökat till 53 procent. Hot tycks dessvärre gå hem hos många.
“Vi ska leva våra liv som vanligt”, löd statsminister Kristerssons råd till svenska folket vid torsdagens pressträff om det försämrade säkerhetsläget.
Det bör politikerna också ta fasta på. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson får gärna ta varandra i hand. Men då på ett löfte att inte vika sig för islamistiska terrorhot, att inte inskränka svensk yttrandefrihet.
Att döma av det utredningsdirektiv som presenterades på fredagseftermidagen lär det inte bli aktuellt. Regeringen vill att Polisen ska kunna ta hänsyn till “omständigheter som hotar Sveriges säkerhet” när någon ansöker om tillstånd för en allmän sammankomst.
I praktiken lär det innebära en inskränkning av yttrandefriheten. På grund av hot från främmande makt, från terrorister och extremister.
“Ett ansvarsfullt sätt att ta itu med svåra avvägningar”, kallar justitieminister Gunnar Strömmer (M) det.
Men det som börjar med krav på att stoppa koranbränning kommer inte att stanna där. Den som hävdar det lurar sig själv. Eller vill lura andra.
Läs även: Skogkär: Fem år efter terrordådet är skuggsamhället intakt