Svenska kyrkobesökare skulle dödas i en självmordsattack enligt planer som avslöjats i Tyskland. I skuggan av det ständigt närvarande terrorhotet flyttar islam sakta men säkert fram sina positioner.
Två syriska bröder har häktats i Tyskland misstänkta för att ha förberett ett terrordåd mot en svensk kyrka. Planen var att använda sig av ett bombälte för att ta så många “otrogna” som möjligt med sig i döden.
“Det verkar ha att göra med en koranbränning som ska ha ägt rum i Sverige och som det har rapporterats mycket om i tyska medier”, säger Liddy Oechtering, talesperson för överåklagarämbetet i Hamburg, till nyhetsbyrån TT.
Vad Oechtering syftar på är inte svårt att räkna ut – Rasmus Paludans koranbränning. Sannolikt den utanför Turkiets ambassad i januari i år, som fick stor uppmärksamhet långt utanför Sveriges gränser.
De båda syrierna ska enligt Die Welt ha anlänt till Tyskland med flyktingströmmarna 2015 och vara drivna av en “radikal islamistisk och jihadistisk hållning”. Tysklands inrikesminister Nancy Faeser (SPD) konstaterar i en kommentar att hotet från islamistisk terrorism fortfarande är akut.
Det gäller i högsta grad även Sverige. I sin helårsbedömning den 8 mars konstaterade Nationellt centrum för terrorhotbedömning att Sverige gått från legitimt till prioriterat mål för terrorattentat.
Lite ironiskt är det ändå att de syriska jihadisterna i Tyskland valt en svensk kyrka som sitt mål, med tanke på att Svenska Kyrkan inte spar någon möda för att betyga islam och dess utövare sin solidaritet.
“Jag tar självklart starkt avstånd från kränkningar som riktar sig mot den tro, tradition och sammanhang som mina muslimska syskon lever i”, uttalade exempelvis biskopen i Skara stift, Åke Bonnier, efter korankravallerna förra året.
Bonnier och andra ledande företrädare för Svenska Kyrkan, som ärkebiskop Martin Modéus, går inte så långt som att öppet förespråka förbud mot koranbränning, men för den som kan läsa mellan raderna är det inte svårt att se riktningen i deras tankegång.
Delar av den växande muslimska minoriteten i Sverige har gjort det allt svårare för den krympande judiska minoriteten att leva ett normalt liv. Det hindrar inte att Judiska centralrådet också engagerar sig för ett förbud mot koranbränning:
“Att inte betrakta dessa hatmanifestationer som hot och hets mot folkgrupp är historielöst.”
Att just judiska organisationer jämför muslimers situation i Sverige på 2020-talet med judars situation i Nazityskland på 1930-talet framstår om något som historielöst. Men den fromma förhoppningen från rådets sida är kanske att judar därmed ska kunna räkna med samma solidaritet och förståelse från muslimers sida, även radikala sådana.
Läs även: Skogkär: Välkommen granskning av svenska islamister
Att troende får finna sig i att deras religiösa övertygelser kritiseras och till och med utsätts för hån, spott och spe har länge varit en självklarhet i Sverige, en del av den yttrandefrihet som i princip alla säger sig vilja värna.
Men många som ser det som självklart att kristna måste tåla att deras religiösa symboler vanhelgas – exempelvis genom att sänkas i urin – anser att det är något troende muslimer inte ska behöva utsättas för.
Det syns också allt fler tecken på att stödet för den vidsträckta svenska yttrandefriheten vacklar. Att det inom delar av den muslimska minoriteten finns ett betydande våldskapital – och en tydligt demonstrerad beredskap att spendera detta – spelar här en inte obetydlig roll.
Enligt Dagens Nyheter ska Polismyndigheten medvetet ha försökt stoppa Rasmus Paludans koranbränningar genom att neka honom mötestillstånd. Och detta trots att domstolarna gång på gång rivit upp polisens beslut när Paludan överklagat:
“Förklaringen till att polisen bortser från domstolarnas beslut är att myndigheten känner sig pressad från muslimska grupper i samhället och från både socialdemokratiska och borgerliga politiker, enligt DN:s källor.”
Att islam och dess heliga skrift ska fredas från grova provokationer och kritik som andra religioner och ideologier självklart måste räkna med att utsättas för, är krav som sedan decennier drivs av muslimska stater, organisationer och grupper – också i Sverige.
Terroristerna kallas islamister, extremister, jihadister, men det är de våldsamma metoderna, inte målet, som skiljer dem från det stora flertalet av deras trosbröder. Och målet, det är att tysta kritik mot islam, dess seder och bruk, dess anspråk på att kontrollera och reglera samhällslivet.
Det finns ingen tydlig och självklar gräns mellan islam och islamism, mellan muslimer och islamister. En religion är vad dess utövare gör den till. Det våld som utövas i islams namn kan inte separeras från islam, lika lite som det våld som utövas i namn av andra ideologier kan separeras från dessa.
Det är svårt att tänka sig annat än att de syriska bröderna i Tyskland betraktar sig själva som goda muslimer och trons försvarare.
Läs även: Skogkär: Upploppen handlar om islam
