Annie Lööf avgår som partiledare och plötsligt är det som om förtrollningen brutits. Plötsligt visar det sig att det inom Centerpartiet finns både olika åsikter om vart partiet bör gå och missnöje med tidigare vägval. Den enade fronten utåt, den totala uppslutningen bakom Lööflinjen, krackelerar.

Helena Lundgren, oppositionsråd i Vindeln och en av få namnkunniga förtroendevalda inom Centern som tidigare dristat sig till att öppet kritisera Lööf, är inte nådig. Enligt Lundgren var Lööfs avgång väntad och följden av en situation som byggts upp under många år. “Det är ett parti i splittring och spillror”, sade Lundgren i fredagens P1-morgon.

Att Centern i riksdagsvalet förlorat nästan var fjärde väljare är sin sak. Men det som tagit hårdast på partiets förtroendevalda är genomklappningen i många kommuner, i traditionellt starka Centerfästen ute på landsbygden. Tyvärr har partiledningen “glömt bort det faktum att vi är ett folkrörelseparti i grund och botten och att vi härstammar från landsbygden, från bonderörelsen”, summerar Helena Lundgren.

Att den av partiledningen utpekade huvudfienden, Sverigedemokraterna, dessutom blivit det största partiet på landsbygden gör förnedringen total.

Centern har genomgått en remarkabel förändring, från det folkrörelseparti och intresseparti för lantbrukare det en gång var, till ett närmast nyliberalt högerparti. Det är i dag ett parti där en majoritet av väljarna bor i storstäder eller större städer. Det beramade förslag till idéprogram som en arbetsgrupp lade fram 2012 framstod också som något av en nyliberal, våt dröm med punkter som fri invandring, plattare skatt, månggifte, slopad arvsrätt och slopad skolplikt.

“Våga inte kalla mig nyliberal”, dundrade Lööf. Men om något ser ut som en anka, går som en anka och kvackar som en anka, må det vara förlåtet om människor drar slutsatsen att det där nog är en anka.

Partiets högersväng började under Maud Olofsson, partiledare 2001–2011. Marknadskrafterna skulle ges om inte helt fritt så åtminstone avsevärt större spelrum, skatter sänkas, regleringen av arbets- och bostadsmarknaden minimeras.

Det var också under Olofsson som invandring gjordes till en närmast helig ko för partiet. I januari 2011, några månader efter att Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, samlades Centerpartiet till kommundagar. Ett av de områden där partiets politik skulle förnyas var invandringen, klargjorde Maud Olofsson.

“Det finns en risk att man försöker kväva frågan för att man är rädd för Sverigedemokraterna. Det är helt fel väg att gå”, menade partiets dåvarande integrationspolitiska talesperson, Fredrick Federley.

Läs även: Skogkär: Annie Lööfs (C) självbedrägeri når nya höjder

Annie Lööf skulle komma att fullfölja Maud Olofssons linje. För Lööf var ett Sverige som genom invandring växte till 40 miljoner invånare inget märkvärdigt, förklarade hon som nytillträdd partiordförande.

Det blev också invandringspolitiken som fick Centern att ta klivet från borgerligheten över till den röda planhalvan i svensk politik. Detta trots att partiet har få beröringspunkter i övrigt med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och inte minst Vänsterpartiet.

Sidbytet gjorde åtminstone Lööf populär på socialdemokratiska Aftonbladets ledarsida. ”Tack för allt, Annie – det hade inte gått utan dig”, heter det nu. “Hon verkar drivas av ett närmast messianskt sossehat, där Löfven ska störtas till varje pris”, hette det 2014.

En av de frågor som partiet nu brottas med är om fixeringen vid Sverigedemokraterna ska upphöra, om även Centern till sist ska acceptera att betrakta och behandla SD som ett parti bland andra. Om inte Centern för evigt – eller åtminstone för överskådlig framtid – ska förbli ett socialdemokratiskt stödparti finns det inte mycket att välja på.

Men vägvalet kompliceras av att Centern efter valet 2018 bytt ut sin väljarbas. Väljarmässigt har Centern och Socialdemokraterna blivit kommunicerande kärl. Enligt SVT:s vallokalundersökning, Valu, så lämnade 23 procent av dem som röstade på Centern 2018 partiet för Socialdemokraterna i årets val, medan 13 procent av dem som röstade C kom från S. I SCB:s partisympatiundersökning i november 2019 uppgav 23,9 procent av Centerväljarna att Moderaterna var deras näst bästa parti, 15,8 procent svarade Socialdemokraterna. Två år senare, i mätningen i november förra året, var det bara 19,9 procent som svarade M, medan 37,7 procent C-väljare uppgav att S var näst bäst. I maj i år, svarade 42,9 procent av Centerns väljare att S i deras ögon är det näst bästa partiet.

Vad, om något, väljare på vänsterkanten ser hos Centern – utöver motståndet mot SD och vurmen för öppna gränser – är en gåta.

Centern gick vilse i den breda mitten, en prestation med tanke på hur smal den är. Att hitta ut igen och tillbaka till den borgerlighet Lööf och andra envist hävdar är partiets naturliga hemvist blir inte lätt.

Läs även: Skogkär: Jesus, Judas och Annie Lööf