Enligt Statistiska Centralbyråns statistikdatabas föddes det i Sverige under förra året 51 249 pojkar och 48 802 flickor. Hur nu SCB:s statistiker kan veta det. För inget av barnen lär ha tillfrågats om huruvida de identifierar sig som pojke eller flicka. Och även om de fått frågan hade de inte kunnat svara.

En lag är ett uttryck för en princip, eller bör i alla fall vara det, annars är den godtycklig. Och den princip som den nya lagen om könstillhörighet vilar på – vilket framgår av både förarbeten och onsdagens debatt i riksdagen – är att juridiskt kön inte har med biologiskt kön att göra. Juridiskt kön är istället ett uttryck för den enskilda individens könsidentitet, en inre upplevelse eller känsla av att vara man, kvinna eller något annat.

“En lag där varje människa själv får bestämma vem man är”, för att citera Liberalernas Jakob Olofsgård.

Att själv få bestämma sitt juridiska kön är, hävdades det från flera håll, helt enkelt en mänsklig rättighet. Att tilldela nyfödda en viss könsidentitet utifrån föreställningar om biologiskt kön borde i så fall betraktas som en form av övergrepp.

Det juridiska kön ett barn tilldelas vid födelsen ligger till grund för folkbokföringen. Enligt den numera förhärskande könsideologin sker detta slentrianmässigt – barnen könas som de identitetspolitiskt anfäktade uttrycker det – utifrån förlegade föreställningar om att biologiskt kön överensstämmer med könsidentiteten.

Eftersom det nyfödda barnets könsidentitet av naturliga skäl är okänd borde det, i konsekvensens namn och i linje med den könsideologi sex av åtta riksdagspartier står bakom, vara upp till vårdnadshavarna att bestämma om barnet ska skrivas in i folkbokföringen som flicka eller pojke. I ett senare skede, när barnet själv kan uttrycka sin åsikt, kan hen också avgöra om det juridiska kön vårdnadshavarna fastnat för överensstämmer med den egna könsidentiteten.

I alla fall borde det vara så om riksdagsmajoriteten verkligen tror på principerna bakom den lagstiftning de antagit.

Enligt förespråkarna är den nya könstillhörighetslagen på en gång omvälvande – den kommer att förhindra ett stort antal självmord och personliga tragedier bland transpersoner – och samtidigt bara en formalitet. Martina Johansson (C) hävdade i debatten att det inte påverkar någon annan “om en person, på grund av att personen har en annan könsidentitet, byter personnummer”. Så enkelt är det dock inte.

Läs även: Kön, biologi och den gränslösa konstruktivismen

Det är könsidentiteten uttryckt i ett fritt valt juridiskt kön som numera har rättsverkan, det vill säga styr den enskildes rättigheter och skyldigheter i de fall individens kön har rättslig betydelse. Ett exempel: Enligt rättegångsbalken får en kvinna endast kroppsvisiteras av en kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Vad som är en “kvinna” i lagens mening avgörs då av individens juridiska kön, det vill säga den upplevda könsidentiteten.

De flesta tänker kanske att det är könsidentiteten hos den som visiteras som är det avgörande här, men rimligen måste regeln även avse könsidentiteten hos den som utför visitationen. Biologiska kvinnor som identifierar sig som kvinnor får i så fall acceptera att kroppsvisiteras av biologiska män om dessa identifierar sig som kvinnor juridiskt.

På samma sätt förväntas kvinnor acceptera att biologiska män, med biologiska mäns alla fysiska attribut, använder deras omklädningsrum, deras duschar och toaletter, om de identifierar sig som kvinnor. Och så vidare.

Enligt den nya könsideologins förespråkare kommer sådana konflikter att inträffa så sällan att det i praktiken saknar betydelse, och om det mot förmodan skulle uppstå problem så får dessa hanteras där och då utifrån något slags rimlighetsbedömning av vem som har lagen på sin sida. Här öppnas sannolikt en del spännande möjligheter för den stämningsglada Diskrimineringsombudsmannen – och de som vill dra nytta av dennes tjänster.

Men den manlige fånge som byter juridiskt kön till kvinna kommer inte att kunna förvänta sig att automatiskt placeras på en avdelning för kvinnor. Och biologiska män ska inte heller räkna med att få tävla mot biologiska kvinnor bara de byter kön, det är i alla fall vad politikerna gör gällande i dag.

Så visar det sig ändå till sist att den bärande principen i lagstiftningen – åtminstone det som underförstått får antas vara den bärande principen, att varje individ som har det juridiska könet kvinna också fullt ut ska betraktas och behandlas som kvinna oavsett underliggande biologiskt kön – bara gäller ibland.

Det går att byta juridiskt kön men det går inte att bli fri från konsekvenserna av sitt biologiska kön. Oavsett vad den nya könsideologin och dess tillskyndare i riksdagen lovar.

Läs även: Ahmed: Transkriget mot barnen är en ohygglig tragedi