Nu stämmer 638 barn och ungdomar i nätverket Aurora svenska staten för att klimatkrisen inte behandlas som en kris. Därigenom bryter staten mot ungdomarnas mänskliga rättigheter – hävdar de i alla fall själva. En lustiger juridisk dans väntar måhända i Nacka tingsrätt, där stämningsansökan lämnats in. Här får nämndemännen något att bita i, ett avbrott i den vardagliga, lite enahanda dieten bestående av misstänkta rattfyllerister och kvinnomisshandlare.

Formellt hävdas i stämningen att staten bryter mot Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna; sammanfattningsvis rätten till liv, rätten att inte utsättas för omänsklig och förnedrande behandling, rätten till skydd för privat- och familjeliv samt rätten till skydd av egendom.

I stämningen hänvisas rent konkret till ökande risker för liv, hälsa och egendom från skogsbränder, torka, översvämningar, från havererade system för vatten-, energi- och livsmedelsförsörjning, från spridning av sjukdomar, från värmerelaterad dödlighet och så vidare. Samt ökande risk för psykisk ohälsa till följd av ångest och oro i klimatförändringarnas spår, icke att förglömma.

För en förundrad lekman kan detta kanske framstå som en juridisk lekstuga. Vem känner sig inte i allmänna termer både förnedrad och omänskligt behandlad av staten emellanåt – till exempel i deklarationstider. Eller för att vända resonemanget på en allvarligare bog: När polisen förlorat kontrollen över det dödliga våldet, när parallellsamhällen dominerade av kriminella klaner växer fram i större såväl som mindre städer, innebär det också att staten bryter mot medborgarnas mänskliga rättigheter, som rätten till frihet och säkerhet? Frågorna hopar sig.

Men intervjuad i Ekot i Sveriges Radio utesluter inte Jonas Ebbesson, professor i miljörätt vid Stockholms universitet, att stämningen kan nå framgång. Fast då krävs enligt Ebbesson att Aurora och deras juridiska företrädare kan visa att det finns en “solid juridisk grund” för stämningen och att det inte är en “politisk diskussion eller process” man för i rättssalen.

Nu vet så klart alla att detta i första hand är just en politiskt motiverad process. Det är den allmänna opinionen och politikerna som via medierna ska påverkas, inte rätten. Vad det juridiska maskineriet kommer fram till är av sekundär betydelse. Avvisas stämningsansökan blir det bara ett bevis på lagarnas och konventionernas otillräcklighet, på att juridiken står på utsläpparnas, fossillobbyisternas och de rika, samvetslösa vita männens sida. En tanke Greta Thunberg, klimataktivismens 19-åriga grand old lady och självfallet en av de 638, redan hunnit lufta i Dagens Nyheter.

Men även en blind aktivist kan så klart hitta ett juridiskt korn. Särskilt som internationella konventioner inte sällan är öppna för tolkningar, även sådana som kan framstå som tämligen fantasifulla.

Läs även: Skogkär: Pourmokhtari svär i klimatkyrkan

Aurora yrkar i stämningsansökan att domstolen ska slå fast att den svenska staten inte gjort sin “rättvisa andel” i ett globalt perspektiv för att minska den globala uppvärmningen och utsläppen av växthusgaser – och att detta i sin tur innebär en kränkning av de 638 barnens och ungdomarnas mänskliga rättigheter.

När det är gjort yrkar Aurora att domstolen sedan ska ålägga staten att göra det staten enligt stämningsansökan fram till i dag underlåtit att göra, nämligen sin “rättvisa andel” av arbetet för att bromsa klimatförändringarna.

Hur kan då Sveriges rättvisa andel isoleras, vägas och mätas, undrar möjligen vän av ordning. Den saken kräver aktivisterna att staten ska räkna ut för att därefter, “på ett ekonomiskt och tekniskt genomförbart sätt”, se till att Sverige drar sitt klimatstrå till stacken.

Och skulle räknestycket bli den statliga byråkratin övermäktigt har Aurora redan kommit fram till en lämplig nivå: att Sverige under en elvaårsperiod – räknat från 2019 och fram till år 2030 – minskar sina utsläpp med 6,5 till 9,4 miljoner ton om året, totalt mellan 71,5 och 103,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Enligt Naturvårdsverket uppgick Sveriges totala utsläpp, inom landets gränser, förra året till 48 miljoner ton. Därmed skulle Sverige redan efter drygt fem, alternativt drygt sju år, vara nere på nettonollutsläpp, för att år 2030 nå minusutsläpp i storleksordningen 23,5 till 55,4 miljoner ton.

Det sätter onekligen det där med “ekonomiskt och tekniskt genomförbart sätt”, som det heter i Auroras stämningsansökan, i en intressant belysning.

Detta liknar mest rättshaverism, om än på en ny nivå. Klimataktivisternas förslag saknar varje förankring i verkligheten. En utsläppsminskning i den storlek som krävs är inte genomförbar. Och om någon regering skulle få för sig att försöka genomföra den, hade det svenska välfärdssamhället havererat långt innan utsläppsmålet nåtts.

Då om inte förr skulle den rätt till liv och hälsa europakonventionen talar om vara hotad, för att inte säga meningslösa ord på ett papper.

Läs även: Skogkär: Greta Thunberg kommer ut som socialistisk agitator