Skolsegregationen och hur den ska brytas kan komma att segla upp som en av de hetaste politiska frågorna detta valår. Elevers rätt till en likvärdig utbildning, oavsett var de bor i landet, oavsett vilken skola de går i, är hotad. Ja, i praktiken existerar väl likvärdigheten numera endast i teorin.

Och det är inte bra. Så långt är de flesta säkert överens.

Det är populärt att lägga skulden för detta sakernas tillstånd på friskolorna och det fria skolvalet. På föräldrar som väljer fel. Som inte tar sitt ansvar för integrationen. Föräldrar som i första hand väljer skolor där en majoritet av eleverna har samma bakgrund som deras egna barn. Föräldrar som vägrar låta sina barn bli till medel för den sociala ingenjörskonstens mål.

Denna ibland underförstådda, ibland uttalade, kritik har så gott som undantagslöst udden riktad mot majoritetsbefolkningen, mot etniskt svenska föräldrar. Det är de som inte tar sitt ansvar för integrationen, det är de som inte ser till samhällets bästa. Det är de som till varje pris försöker förhindra att deras barn hamnar i en skola där en majoritet av eleverna har utländsk bakgrund.

Att skulden läggs på det fria skolvalet är logiskt. Möjligheten att välja skola, att rösta med fötterna, har också gjort det möjligt att fly från den reellt existerande mångkulturens olika avigsidor.

Människor söker sig till sina likar. Människor söker sig till sammanhang de förstår och där de känner sig hemma. Människor söker sig till dem som både bildligt och bokstavligt talar samma språk. Det gäller invandrade såväl som infödda.

Och i närmast total frånvaro av assimilation – under decennier utdömt som förkastligt, rasistiskt förtryck – kan resultatet inte gärna bli något annat än fortsatt och växande segregation.

Läs även: Systemfelen i skolan blir kvar

Förslagen på hur barnen ska blandas är mer eller mindre fantasifulla. Gemensamt för i stort sett alla är att på olika sätt åstadkomma en jämnare spridning av elever med svensk etnisk bakgrund. Detta anses – ofta på tämligen oklara grunder – gynna inlärningen och språkutvecklingen hos alla elever, infödda såväl som de med utländsk bakgrund.

Bättre blandning ses som nyckeln till en likvärdig skola. Men innebär det nödvändigtvis en bättre skola för alla? Många föräldrar drar uppenbarligen slutsatsen att det kommer att innebära en försämring för åtminstone deras barns del.

För att få föräldrar att göra skolval som “gynnar integrationen”, det vill säga placera sina barn i segregerade skolor, vill Miljöpartiet i Göteborg använda sig av grupptryck.

“Det kan göras under öppet hus till exempel. Uppmuntras man att inte gå hem till sin egen kammare och fundera där, utan istället gör skolvalet tillsammans med andra föräldrar, då har man en större möjlighet att bryta de vanliga mönstren”, säger Karin Pleijel, som är Miljöpartiets gruppledare i Göteborg, till Göteborgs-Posten.

Pleijel “tror” att detta kommer att stimulera språkutvecklingen för såväl barn med svenska som modersmål som barn med andra modersmål:

“Det skulle gynna alla.”

Vilka väljare vid sina sinnens fulla bruk är fortfarande beredda att satsa sina barns framtid på vad miljöpartister “tror”?

Ett problem med alla dessa förhoppningar om att bättre blandning är lösningen, är att det råder brist på elever med helsvensk bakgrund. I flera städer utgör de en minoritet.

År 2020 var det i hela landet 28,6 procent av eleverna i grundskolan som har rätt till modersmålsundervisning. Av landets tre största städer låg Malmö i topp med 59 procent, i Göteborg var andelen 45,2 procent och i Stockholm 38,9 procent. Malmö kan dock inte mäta sig med Södertälje. Där var två av tre elever i grundskolan, 66,8 procent, berättigade till modersmålsundervisning.

Om vi istället ser till hur stor andel av barnen i åldrarna 6–16 år som är inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så rör det sig för Malmös del om 32 procent, ett barn av tre. I Göteborg är andelen 47 procent, i Södertälje 31 procent.

Om alla dessa elever spreds helt jämnt över stadens skolor – vilket är ett helt orealistiskt mål i ett land som inte är en total diktatur – skulle de ändå utgöra en klar minoritet.

Läs även: Ny rapport om skolsegregationen: ”Kvotering får mig att rysa i hela kroppen”

En invandring på 30, 40 miljoner människor till Sverige var för Centerledaren Annie Lööf en gång i tiden en helt okontroversiell tanke.

Både under och efter tiden som statsminister flög Fredrik Reinfeldt (M) ofta över Sverige. När han skådade ut över landskapet under sig såg Reinfeldt oändliga fält och skogar, och drog slutsatsen att här finns plats för hur mycket invandring som helst:

“De som hävdar att landet är fullt, de bör visa var det är fullt.”

Det är inte så länge sedan alla riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna, betraktade öppna gränser och fri invandring som något självklart och önskvärt – i alla fall på sikt. En del gör det fortfarande. De som inget lärt, inget förstått.

Det finns fortfarande oändliga fält och skogar. Sverige är inte fullt. Reinfeldts iakttagelse var helt korrekt. Den var också fullkomligt irrelevant.

Det svenska samhällets integrationskapacitet har för länge sedan överskridits.

För den saken krävdes inga 40 miljoner invandrare. Det räckte mer än väl med ett par miljoner.

Läs även: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik