Hellre politisk irrelevans än att på något sätt samverka med Åkesson och Sverigedemokraterna – det är den ryggmärgsreflex som fortsätter att styra Centerns politiska vägval.
Tror någon att det är Muharrem Demirok som leder Centerpartiet? Fel, fel, fel. Det är tre helt andra personer som styr Centerns politiska vägval: Demiroks företrädare Annie Lööf, Jimmie Åkesson (SD) och Ulf Kristersson (M). Den goda, den onde och den fule.
Lööf inte bara ledde Centern, hon var Centern. Alla i partiet – åtminstone alla som vågade yttra sig – dyrkade marken hon gick på. Hon var den liberala anständighetens banerförare i kampen mot mörkrets krafter, det vill säga Sverigedemokraterna. Det är arvet efter henne Demirok förvaltar, det är i hennes fotspår han vandrar. Likt en sömngångare.
Åkesson är den onde främlingsfientlige uppkomlingen, en nationalist, högerpopulist och fiende till liberalismen som trängt sig in i och besudlat politikens finrum. En motståndare till allt en nutida centerpartist håller heligt: globalisering, öppna gränser och mångkultur.
Kristersson är den fule, han är svikaren, den som övergav såväl forna alliansvänner som principer för att vinna regeringsmakten. Något Centern inte kan förlåta.
“Ulf Kristersson stängde dörren, smällde igen den och barrikaderade den inifrån mot Centerpartiet. Han har valt Sverigedemokraterna före Centerpartiet och han ångrar inte sitt beslut över huvud taget”, klagade Demirok i en intervju inför partistämman i slutet av september.
I en intervju i Expressen häromdagen går Demirok ett steg längre. Nu är Kristersson inte ens en tänkbar statsministerkandidat. För Demirok finns bara två möjliga regeringsbildare – Andersson och Åkesson.
“Verkligheten står inte mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson. Det är inte där vi befinner oss nu”, säger Demirok.
Centern har helt anammat den socialdemokratiska retoriken om att Sverige leds av en marionettregering, styrd av Jimmie Åkesson. Problemet är bara att Centern inte hör hemma i det rödgröna lägret. Det är ett parti som i den ekonomiska politiken står till höger om Moderaterna – vilket Demirok själv framhåller. Centern har varit pådrivande när det gäller valfrihet i välfärden, reformer som de tre andra rödgröna partierna i varierande grad vill rulla tillbaka.
Läs även: Skogkär: Centerns dilemma – politiken till höger, väljarna till vänster
Centern och föregångaren Bondeförbundet har från en position i mitten av svensk politik periodvis samarbetat med Socialdemokraterna. Men det var innan de radikala Stureplansliberalerna med sin närmast religiösa tro på marknaden tog över och förde partiet högerut.
Detta hindrade inte Lööf från att inför valet 2018 surra Centerpartiet vid den socialdemokratiska masten och Demirok visar inga tecken på att ha vare sig vilja eller förmåga att frigöra sig. Tvärtom.
Lööf försökte länge upprätthålla skenet av att Centern tog avstånd från två ytterligheter i svensk politik: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Centern skulle varken förhandla eller tala med V. Ändå blev C och V en del av samma regeringsunderlag. Demiroks försök att hålla armlängds avstånd till Vänsterpartiet är knappt ens halvhjärtade och saknar all trovärdighet. Om Magdalena Andersson är den enda tänkbara statsministerkandidaten kan samverkan med V inte undvikas.
När Muharrem Demirok i februari tog över som partiledare för Lööf fanns det en möjlighet till omprövning. Där och då hade Centern kunna modifiera sin hållning, röra sig i pragmatisk riktning, sätta sakpolitiken framför plakatpolitiken, resultat framför positionering. Av detta blev inget.
Som politisk strategi betraktad framstår Centerns agerande som smått surrealistiskt. Efter valet 2018 krävdes ett avtal – Januariavtalet – för att Stefan Löfven (S) skulle försäkra sig om Centerns stöd. Sådana eftergifter kommer inte Andersson att behöva oroa sig för. Tre år före nästa val har Demirok redan gjort klart för alla att det för Centern bara finns en statsministerkandidat – Andersson. Lycka till med att få gehör för liberala reformer i det läget.
Ett parti som kan agera som fri agent från en mittenposition och vara öppen för samarbete både åt höger och vänster, har ofta ett guldläge. Det kan ge ett litet parti ett inflytande långt större än vad dess riksdagsmandat egentligen motiverar. Den möjligheten avhänder sig centerledningen obegripligt nog på förhand.
För Centern återstår att överta den roll som dörrmatta för en socialdemokratiskt ledd regering som under decennier var vikt för Vänsterpartiet. Det parti som socialdemokratiska statsministrar lugnt kunde ignorera eftersom V ändå inte hade någon annanstans att gå med sina röster.
Centern blöder väljare. 8,6 procent av rösterna i valet 2018 krympte till 6,7 procent i valet 2022 och i Novus oktobermätning är partiet nere på 4,8 procent. I Indikator Opinions mätning klarar sig Centern med nöd och näppe över riksdagsspärren, 4,1 procent. Med Muharrem Demirok fortsätter den resa utför som inleddes när Annie Lööf valde det rödgröna blocket.
Alla larmklockor borde ringa vid det här laget. Men Demirok trycker på snooze och drömmer vidare. Och resten av partiets ledning tycks sova lika sött.
