Om si så där tre månader lämnar Annie Lööf över rodret till sin ännu så länge okända efterträdare.

Att ersätta Lööf blir inte lätt. Under de elva år Lööf lett Centern har hon och partiet smält samman. Personfixeringen i politiken är stor, men ingen annanstans är den större än i C. Centern är lika med Lööf. Lööf är lika med Centern. Med undantag för Jimmie Åkesson (SD) finns det för närvarande ingen svensk partiledare som på samma sätt som Lööf är sitt parti.

Hos valberedningen samlas nu namnen på tänkbara kandidater på hög. Så här långt är det bara två personer som klivit fram och öppet förklarat att de aspirerar på ordförandeposten. Den ena är europaparlamentarikern Emma Wiesner. Den andra är partiets bostadspolitiska talesperson Alireza Akhondi.

En tredje som säkert skulle vilja ta över är partiets ekonomiskpolitiske talesperson, Martin Ådahl. I en debattartikel i Aftonbladet för ett par dagar sedan gjorde Ådahl följande eftervalsanalys:

“Det går inte att vinna genom att bara berätta vad man är emot. Det viktiga är och förblir vad man är för.”

Möjligen kan det ses som en försiktig positionering från Ådahls sida inför den stundande kampen om ordförandeposten.

Föra förvånande är det betydligt fler än Ådahl som dragit liknande slutsatser.

“Det har kanske varit lite väl starkt fokus på vad vi inte vill”, säger Emma Wiesner till Expressen.

Vad Centern inte vill, det vet alla sedan länge: samarbeta med Sverigedemokraterna. Centern vill heller inte att någon annan samarbetar med SD. Eller för den delen med Vänsterpartiet. För ett parti som hela tiden talar om att vara “ett konstruktivt samarbetsparti” är det en något förbryllande hållning. Och inte särskilt populär.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf lämnar ett parti i kris bakom sig

I sina försök att isolera andra har Centern blivit allt mer isolerat. Med sin nyliberala ekonomiska politik har C förblivit en främmande fågel på politikens rödgröna planhalva. Det är inte där Centern har störst möjlighet att få gehör för sin politik. En första uppgift för nästa partiordförande blir att försöka ta sig ur det hörn Lööf målat in partiet i. Broar har omsorgsfullt bränts till forna allianskamrater, men de kan återuppbyggas, förmodligen betydligt fortare än vad många tror. Politiker är sällan långsinta. De känner spelets regler. Hårda ord är snabbt glömda. Åtminstone om regeringsmakten ligger i den andra vågskålen. Men någon uppenbar plats för Centern i Ulf Kristerssons (M) blågula regeringsprojekt finns inte. Tvärtom skulle ett Centerparti av dagens snitt vara en tyngre barlast och ställa till mer oreda än Liberalerna. Det kan bli en lång ökenvandring utan reellt politiskt inflytande för Centerns del.

Med Annie Lööf försvinner sannolikt också hennes politiska innovation Den breda mitten, lösningen som ingen annan än Centern ville ha, och som byggde på att Socialdemokraterna och Moderaterna skulle mötas i ett vittomfattande handslag över blockgränsen. Saknaden lär inte bli stor.

Centern var det parti som gick tillbaka mest i valet, tappade 1,9 procent, vilket motsvarar nästan var femte väljare. Särskilt bittert för partiledningen måste vara att ärkefienden Sverigedemokraterna gått starkt framåt och nu är det parti som har störst stöd på landsbygden.

Den andra viktiga uppgiften för en ny Centerordförande blir därför att försöka vinna tillbaka de väljare, inte minst på landsbygden, som flydde partiet i valet. Det kan bli knepigare. Centern har i takt med sin politiska omorientering vänsterut också bytt ut stora delar av sin väljarkår. Numera ligger den typiske Centerväljaren ideologiskt närmare Socialdemokraterna än Moderaterna. I SCB:s stora partisympatiundersökning i november 2011, samma år Lööf valdes till ordförande, hade 40,1 procent av Centerns sympatisörer Moderaterna som näst bästa parti. Endast 5,0 procent uppgav Socialdemokraterna. I den senaste partisympatiundersökningen, i maj i år, uppgav bara 19,8 av C-sympatisörerna att Moderaterna var näst bäst. 42,9 procent svarade Socialdemokraterna. Numera är det bara var tredje Centerväljare som ser något av partierna i den tidigare alliansen, som sitt andrahandsalternativ. Att åter bli en del av ett borgerligt block riskerar att skrämma bort en stor del av de väljare Centern har kvar.

Annie Lööfs efterträdare kommer att få ett styvt jobb med att återupprätta förtroendet för partiet, både bland övriga partier på högersidan och bland väljarna. En nödvändig om än inte tillräcklig förutsättning för den saken är att låta sakpolitik gå före symbolpolitik.

Läs även: Skogkär: Jesus, Judas och Annie Lööf