I sitt dryga tio minuter långa tal till den ryska nationen på onsdagen hänvisade den ryske diktatorn Vladimir Putin tio gånger till Ukrainas “nynazistiska regim”.

Det påminde på så sätt en del om den svenska valrörelsen och dess efterspel. Här hävdas det med emfas och upphetsning från präktiga liberaler till extremvänster att det definitiva fascistiska, alternativt nazistiska, maktövertagandet endast är en regeringsförhandling bort från fullbordat faktum.

Enligt det lyckligtvis snart avgångna statsrådet Annika Strandhäll (S) är det “20 procent fascister som styr skutan”. Sverigedemokraterna är ett “nazistparti” slår hon fast.

Anne Ramberg, Advokatsamfundets tidigare generalsekreterare, sedan 2020 ordförande i styrelsen för Uppsala universitet, varnar för “en upprepning av vad som hände i Tyskland”. Och hon är bara en i en jättekör.

Upprördheten känner inga gränser och det är möjligt att den är äkta. Eller så används nazistanklagelserna rent instrumentellt, som ett politiskt verktyg, på liknande sätt som när Putin ska rättfärdiga det ryska angreppskriget mot Ukraina.

Men mitt i alla denna upprördhet tycks landets pågående marsch mot den totalitära avgrunden tas med förvånansvärt lugn även av dem som ropar högst om “nazism”. Borde inte den av Magdalena Andersson (S) ledda övergångsregeringen utlysa undantagstillstånd eller något? Andersson hävdade själv i valrörelsen att SD gör “exakt det nazisterna gjorde på 30-talet”. När koncentrationslägren väl är byggda och Jimmie Åkessons insatskommandon kontrollerar gatorna lär det vara för sent.

Ja, ursäkta den raljanta tonen, men vid mötet med denna infantila trivialisering och förminskande av nazism och fascism är det svårt att inte hemfalla åt sarkasmer.

Att Sverigedemokraterna har rötter i nazismen är väl belagt. Att partiet fortsätter att locka till sig personer med nazistiska och rasistiska böjelser likaså. De svenska väljarnas intresse för verklig nazism är och förblir dock lågt. I årets riksdagsval lyckades Nordiska motståndsrörelsen skrapa ihop endast 847 röster. Det är inte drömmen om en svensk variant av tredje riket som får människor att rösta på SD.

Redan 1944 hävdade författaren George Orwell, vars roman 1984 är en oöverträffad skönlitterär skildring av livet under fascismen, att ordet fascism är “nästan totalt meningslöst”.

Fascism har, likt rasism, blivit ett allmänt skällsord.

Läs även: Hjort: Sluta tramsa om fascism

Valet 2022 blev den slutgiltiga bekräftelsen på att fascism som begrepp urvattnats i den grad att det förlorat mening och innehåll.

Men inget nytt under solen. Inför valet 2018 lät det stundtals på samma sätt. Dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) kallade SD “ett nyfascistiskt enfrågeparti”. För Magdalena Andersson, då finansminister, var SD ett “ett litet nyfascistiskt parti”.

Bland historiker av facket är det dock svårt att hitta någon som skriver under på att SD är ett fascistiskt parti. Alf W Johansson, professor emeritus i historia, beskrev det i ett tappert men utsiktslöst försök att tala förstånd med hobbyhistorikern Henrik Arnstad – som Löfven lutade sig mot – som ovetenskapligt:

“Begreppet fascism är ett politiskt kampbegrepp som inte i första hand förknippas med nationell pånyttfödelse utan med våld, krig, rasism, militarism, brutalitet och diktatur.”

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, har konstaterat:

“Att definiera ett parti som fascistiskt bara för att det hyllar den egna nationen och vill bromsa invandring är att gå för långt.”

I dag hyllar alla riksdagspartier Sverige. Vad är väl föreställningen om den svenska exceptionalismen – landet som går före och inspirerar världen – om inte annat än en form av nationalism. Fem av åtta riksdagspartier säger att de vill bromsa invandringen. Fascismen tycks lura överallt.

Om Jimmie Åkessons starka ställning och popularitet bland SD:s väljare ska ses som ett exempel på fascismens dyrkan av starka ledare, då står Socialdemokraterna med sitt hyllande av Magdalena Andersson med ena benet i fascismen.

Om Sverigedemokraternas nationalism är ett utslag av fascism hur ska då Anderssons återkommande bedyranden av hur mycket hon älskar Sverige och hennes önskan att “Sverige ska bli mer som Sverige” tolkas?

Dagens fascismdebatt påminner om homeopatins föreställning om att läkemedel blir starkare ju mer det späds ut.

Optimisten skulle dra slutsatsen att svensk politisk debatt inte kan bli mycket dummare än vad den redan är, att peak stupidity passerats. Kanske sker en tillnyktring när den hotande fascismen aldrig materialiseras. Men satsa inga pengar på det.

Läs även: Altstadt: Sossarna inför 30-talet och gör fascismen rumsren?