Altstadt: Sossarna inför 30-talet och gör fascismen rumsren?

Från socialdemokraterna står i dagarna batongvänsterförslagen som spön i backen. Men från den brunmålande delen av vänstern är det knäpptyst, skriver Ann Charlott Altstadt.

Så här runt nyår behöver man inte vara ett professionellt orakel för att pricka in åtminstone en profetia. Det hörs redan svischande ljud över nejden. Det är kappor som vänds i en rasande takt. Valåret är här och sossarna triangulerar skoningslöst.

Nu ska de bli bättre på att vara blåbruna än de blåbruna själva. Förslag som var rasism igår är ordning och reda i dag.

Public service verkar mer än redo för den vilda och tygellösa omsvängningen. Dagens Eko använde den 29 december ordet ”illegal person” när de rapporterade om några av Morgan Johanssons förslag. Redaktionen backade förstås, ingen människa är ju illegal enligt vänsterdekretet. Men de rättade inte nyhetstexten med det ideologiskt ihopskruvade och hittills officiella idiotbegreppet papperslös.

Läs även: Dahlman: Lita inte på sossarnas tuffa toner – snart kan MP vara tillbaka

Johansson vill alltså, som det hette nyss, jaga papperslösa och utvisa fler dömda brottslingar samt med biståndet som verktyg pressa länder att ta emot sina kriminella medborgare. Omvändelsens lista kan göras lång.

Den socialdemokratiska fräcka approprieringen av förr pestsmittade ståndpunkter är dock som mest flagrant när det kommer till frågan om biblioteken. Den debatten kan både belysa det bottenlösa hyckleriet kring alla hårdare tag och ringa in den oundvikliga omvändelsens nödvändighet.

Många med mig har förstås uppmärksammat att Paulina Neuding vann biblioteksstriden utan något officiellt erkännande för att hon redan 2015 lyfte fram personalens larm om hot, våld och gängens övertag.

Och Morgan Johansson framstår som ett vandrande moraliskt haveri då han sex år senare myndigt och självklart kommer på att ”dåligt beteende måste få konsekvenser”. Som om han inte gjort annat genom åren än att avvisa vad han, smått arkaiskt, kallar ”bråkstakar” från badhus och bibliotek.

Det före detta socialdemokratiska kultur- och statsbyggnadsborgarrådet Roger Mogerts debattinlägg i SvD 2017 är ett illustrativt exempel på varför biblioteken var en förlorad debatt från start.

Mogert påstod att de borgerliga debattörerna ville, med hans egna ord, förvandla biblioteken till mausoleum där de redan frälsta skulle tillbe boken och de ovärdiga utestängas och förhindras få bibliotekens biljett till klassresan. Han såg sig alltså inte som makthavare ansvarig för att arbeta fram förslag på lösningar – istället föste han ihop det allmänna vänstergodset till ett Goddag yxskafts-inlägg som med många mil missade målet.

Mogert ger oss, som jag bland annat tagit upp i Fokus, en skämmig vänsterversion av slapp och illvillig samhällsanalys. Själva sakfrågan är oväsentlig, fakta är onödiga och den egna moraliska överlägsenheten allt.

Läs även: Morgan Johanssons vändning om att utvisa kriminella utlänningar

Vad den postkolonialt influerade vänstern helst vill pyssla med från sin upphöjda position är att demaskera, genomskåda och dekonstruera motståndaren och dennes språkbruk. Men oftast kokar det ner till att inte ens diskursanlys behövs, utom för avsiktliga vantolkningar, då motståndaren redan på förhand är diskvalificerad med sina onda avsikter och agendor.

Tack vare det postkoloniala vänsterschemat av Vi mot Dom kunde Mogert utan alltför mycket tankemöda pådyvla de borgerliga skribenterna såväl ”främlingsfientlighet” som ”klassförakt”. De ville använda ”Den Andre som slagträ”.

Göran Greider myntade i en tweet benämningen bibliotekshögern. Det var ett förvisso fyndigt begrepp för att tjäna det högre syftet. Hellre slå taktisk knut på sig själv än att någonsin ge borgerligheten rätt. För hans vänster är allting en kamp om framtiden. Bibliotekspersonal och de vanliga besökarna, ja vilka som helst, kan offras som collateral damage för i förlängningen så skulle alla förlora så mycket mer om högern vann en enda fråga.

När Greider med flera strategiskt politiserar varenda fråga i vänster- högertermer så knuffas många med mig för den goda sakens skull över på onda sidan. Men ståndpunkterna är så omöjliga att det bara finns två utfall: Gå under i irrelevansens retoriska dimmor eller byta position.

Och nu har alltså Morgan Johansson tagit ”främlingsfientligheten” och ”klassföraktet” till nya och oanade höjder. Han anser att inte ens personer som fört oväsen en enda gång ska få rätt att återkomma. Johansson är plötsligt mer bibliotekshöger än någonsin någon borgerlig debattör.

Liberalvänstern har slafsigt överlägset teoretiserat fram bilder av invandring, kriminalitet och bibliotek. De vägrade, med Lenins ord, göra konkreta analyser av konkreta situationer, alltmedan verkligheten löpte amok. Och nu ser vi alltså det stora pragmatiska maktpartiet försöka springa ikapp.

Läs även: Makram: Vänsterns brunsmetningstaktik vid vägs ände

Enligt Henrik Arnstads bedömning fick Sverige 2014 sex av tio på hans hemsnickrade fascistindex. Socialdemokraterna, den antifascistiska skyddsvallen under Jöken-åren, har nu gett vika. Så 2022 borde vi hamna på minst Wannsee-nivå. Men ingen Arnstad twittrar ursinnigt om det brunröda hotet. Var är de samlade protesterna och alla högljuda varningslarm?

Är fascism verkligen okey bara för att det är sossarna som inför 30-talet, undrar vän av ordning?

Ann Charlott Altstadt

Ann Charlott Altstadt är journalist och författare. Hon har gett ut Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys R Us. Altstadt var redaktör för tidskriften TLM 1992-2002 och har bland annat skrivit artiklar och krönikor för LO-tidningen-Arbetet, Flamman, Journalisten, Fokus, Göteborgs-Posten, Arbetaren, Finanstidningen, Svenska Dagbladet och Arbetet. För närvarande är hon medarbetare på Aftonbladet Kultur och skriver krönikor i Lag & Avtal.