Patienter som vill ha etniskt svenska läkare får ofta sina önskemål tillgodosedda, enligt ett reportage i Dagens Nyheter (26/7).

Tidningens reportrar har ringt runt till 120 vårdcentraler och tandläkarmottagningar runt om i landet, till privata såväl som offentliga vårdgivare. 51 accepterade önskemål om att tillhandahålla en etniskt svensk läkare.

Reaktionerna på reportaget är de förväntade. Från Rosenbad twittrar justitieminister Morgan Johansson (S) en kommentar:

”En följd av åratal av systematisk rasistisk propaganda på sociala medier, och av politiker och partier som exploaterat främlingsfientlighet och strukit rasismen medhårs.”

En fråga som en och annan läsare kanske ställer sig är hur resultatet hade blivit om reportrarna i stället utgett sig för att vara patienter som önskade en läkare med exempelvis arabisk bakgrund – eller en muslimsk läkare. Eller kort och gott bett om att inte få en “etniskt svensk läkare”.

Att frågor av detta slag inte ställs är kanske i sig ett tecken på en fördom: föreställningen att rasism och fördomar är något som bara frodas hos etniska svenskar.

Eller inställningen att rasism och fördomar endast är intressanta att belysa om de kan påvisas hos etniska svenskar.

För att ingen ska missa poängen har DN också intervjuat läkare som berättar om patienter som avvisat dem:

“Han sa att han inte vill ha en ‘arabdoktor’ eftersom vi inte kan någonting.”

Vårdinrättningar som går med på reportrarnas önskemål framstår som ledda av ryggradslösa stackare, redo att särbehandla och diskriminera sina egna medarbetare.

De sätts i kontrast mot några “enstaka vårdgivare [som] markerar tydligt mot sådana önskemål”.

Men är frågan så enkel?

Läs även: Sveriges nya DO: Fler anmälningar betyder inte att diskrimineringen ökar

I svensk sjukvård har patienten alltid rätt – nästan. Vårdhandboken är en nätsajt som Sveriges Kommuner och Regioner står bakom. Syftet är att “att säkerställa god och säker vård på lika villkor” samt ge “riktlinjer för arbetet inom hälso- och sjukvården så att kvaliteten och säkerheten i vården kan behållas och vidareutvecklas i hela landet”. I Vårdhandboken betonas att “vården ska planeras i samförstånd med patienten eller personen med ohälsa samt att vårdrelationen ska bygga på partnerskap mellan vårdare och patient”.

I Vårdhandboken förordas ett “transkulturellt perspektiv”. Det innebär att vården ska “inriktas på att undvika etnocentrism där majoritetskulturens värderingar styr planeringen av insatser. Istället bör man sträva efter kulturrelativism med en transkulturell medvetenhet, vilket innebär att varje unika individs behov och önskemål fokuseras. Kulturellt kompetent vård är skräddarsydd vård.”

Att invandrare utifrån sin etniska och kulturella bakgrund kan ha särskilda behov och önskemål när det gäller vård och omsorg uppfattas inte som kontroversiellt.

“Personalen talar arabiska och har förståelse, kunskap och kännedom om hur det är att komma från en annan kultur, ett annat land, till Sverige”, sade medicinskt ansvariga sjuksköterskan Ann-Catrin Rönnqvist när företaget Kavat Vård för några år sedan öppnade ett äldreboende med arabisk profil i Tensta i Stockholm.

Numera tycks det vara accepterat att äldre, etniska svenskar också har behov av personal som åtminstone talar samma språk som de själva gör. Men det krävdes tusentals dödsoffer i en pandemi.

Det är inte många år sedan Läkarförbundets dåvarande ordförande Heidi Stensmyren avfärdade frågan om inte patienten kan kräva att läkaren talar god svenska:

“Det finns redan i dag krav på det och det är Socialstyrelsen som ställer de kraven.”

För att tolka symptomen korrekt, ställa rätt diagnos och sätta in rätt behandling kan det vara viktigt att beakta patientens kulturella bakgrund. Sjukdomar kan ta sig olika uttryck i olika kulturer, inte minst gäller det psykisk sjukdom av olika slag.

Att vilja välja vårdgivare utifrån hudfärg kan inte gärna vara något annat än rasism.

En önskan om att få en läkare med samma etniska bakgrund som en själv kan vara grundat i fördomar.

Men det är inte den enda tänkbara förklaringen.

Det kan också handla om en önskan att få en läkare som utöver att tala samma språk också delar kulturell förståelse, har liknande referensramar och så vidare.

Kan etniskt svensk vårdpersonal brista i förståelse för vilken betydelse annan kulturell bakgrund än svensk har för en patients tillstånd, varför skulle då inte motsatsen kunna gälla; att en läkare med annan kulturell bakgrund än svensk har svårt att förstå en etniskt svensk patient?

Om vården ska ges på lika villkor måste den senares upplevelse också tas på allvar.

Enligt rådande vårdideologi är en läkare inte en auktoritet som vet bäst, snarare en jämlike som möter patienten i en relation byggd på förtroende.

Då blir det svårt att samtidigt hävda att det inte spelar någon roll vem läkaren är.

Läs även: Satsning på egen SFI-lärare åt personal inom barn- och äldreomsorg