Regeringen Kristersson ligger pyrt till i opinionen. Fortfarande. Enligt Kantar Publics oktobermätning för SVT skulle 54,1 procent rösta på den rödgröna oppositionen om det vore val i dag. S. V och MP skulle till och med ensamma samla egen majoritet, om än med minimal marginal, 50,1 procent.

Nu finns det ingen som helst anledning att ta ut en valförlust i förskott. Alliansregeringen fick ingen bra start efter valsegern 2006. Stödet rasade snabbt. I oktober året därpå hade den rödgröna oppositionen ett betryggande övertag i opinionen, större än i dag. S, V och MP samlade då 53,3 procent i Novus väljarbarometer för SVT. Ändå blev det valseger för alliansen 2010, även om den egna majoriteten gick förlorad.

Ett extra osäkerhetsmoment jämfört med då är att två av regeringspartierna, L och KD, i dagsläget ligger under riksdagsspärren med 3,0 respektive 3,6 procents stöd. Det ska dock mycket till för att ett parti ska åka ur riksdagen när det väl kommit in. Ny Demokrati gjorde det, kom in 1991, åkte ut 1994. Miljöpartiet kom in 1988, blev 1991 det första partiet på 70 år att åka ur riksdagen, men tog sig tillbaka 1994. Att etablerade riksdagspartier som Liberalerna och KD skulle trilla ur är inte sannolikt, även om opinionsläget i dag framstår som prekärt.

Lös även: Skogkär: Det rödgröna alternativet stavas kaos

Under torsdagen presenterade de tre vänsterpartierna sina budgetmotioner för 2024. Centern lade fram sin på onsdagen. Därmed går det att bedöma hur samspelta oppositionspartierna – de som förväntas utgöra Magdalena Anderssons regeringsunderlag vid en valseger 2026 – är i fråga om den ekonomiska politiken.

Svaret är: inte alls.

Centern är det fjärde hjulet under Magdalena Anderssons tänkta regeringsvagn. I normala fall ger fyra hjul bättre stabilitet än tre, men här styr tre av hjulen åt vänster medan centerhjulet drar kraftigt åt höger.

Centern är partiet som angriper regeringen från höger men samtidigt har förbundit sig att stödja en vänsterregering ledd av Magdalena Andersson (S). Få ihop det, den som kan.

När Mikael Damberg presenterade Socialdemokraternas budgetmotion var det mesta, för att inte säga allt av intresse, känt sedan tidigare. Den enskilt största skillnaden i kronor räknat jämfört med regeringen är att S vill ge 10 miljarder mer till kommunerna och regionerna. En skatt på bankernas “övervinster” ska i gengäld ge 10 miljarder kronor i intäkter till staten.

Miljöpartiet vill för sin del ge kommuner och regioner 14 miljarder mer än regeringen, det vill säga totalt 24 miljarder kronor. Ytterligare 12 miljarder vill MP spendera på diverse riktade satsningar till vård, skola, omsorg och kollektivtrafik.

Bidragsfesten ska huvudsakligen finansieras genom skattehöjningar: en bankskatt enligt samma modell som Socialdemokraterna föreslagit, och återinförande av värnskatten. Miljöpartiet vill därutöver införa proggressiv beskattning av kapital.

När det gäller att höja skatter framstår dock Socialdemokraterna och Miljöpartiet som försynta amatörer jämfört med Vänsterpartiet, som vill höja skatteuttaget med 84 miljarder kronor. Det gäller att “använda de rikedomar som finns i landet till det som medborgarna också har goda skäl att kräva”, sammanfattade partiets ekonomiskpolitiske talesperson, den självbekände kommunisten Ali Esbati, vid torsdagens pressträff.

Partiet föreslår i sin budgetmotion 20 miljarder kronor mer än regeringen i statsbidrag till kommuner och regioner, det vill säga totalt 30 miljarder kronor. Lägg till detta höjda bidrag och utökade statliga subventioner på alla upptänkliga samhällsområden. V vill ha höjda kapitalskatter, återinförd arvs- och gåvoskatt, en 50-procentig skatt på bankernas “övervinster”, skatt på elbproducenternas “övervinster”, statlig fastighetsskatt på villor, en ny skatt på 5 procent för alla som tjänar mer än 62 000 kronor i månaden med mera med mera.

Detta är alltså den politik Vänsterpartiet tror ska få fart på tillväxten. Beskatta allt som rör sig – och genom arvsskatt även alla som någon gång har rört sig.

Magdalena Andersson står vid händelse av maktskifte inför en minst sagt knepig uppgift om hon av dessa fyra partier ska knåpa ihop ett hållbart regeringsunderlag. Att valla en flock katter vore avsevärt enklare.

Eftersom regeringsmakten är viktigast av allt för Socialdemokraterna är risken överhängande att såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet kommer att ges alldeles för stort svängrum för sina radikala och för landet skadliga idéer.

Miljöpartiets ödesdigra inverkan på migrationspolitiken och energipolitiken de senaste decennierna är ett talande exempel på hur illa det kan gå när ett litet extremt parti ges för stor makt.

Att Centern skulle kunna fungera som en balanserande kraft som kan hålla Socialdemokraterna kvar i politikens mittfåra, är osannolikt. Det är bara att se tillbaka på hur Demiroks företrädare Annie Lööf vek ner sig i flera av partiets hjärtefrågor från Januariavtalet när Miljöpartiet eller Vänsterpartiet satte hårt mot hårt.

Det var Moderaternas tidigare partiledare Carl Bildt som i en valduell 1994 mot Ingvar Carlsson myntade begreppet “rödgrön röra” för att beskriva en oenig och spretig opposition. Det omdömet är än mer träffande i dag. Mot Tidöpartierna står en kvartett som är rödare, grönare men framför allt rörigare än någonsin.

Läs även: Skogkär: Annie Lööfs (C) självbedrägeri når nya höjder