I den amerikanska filmkomedin Måndag hela veckan fastnar den självupptagne huvudpersonen Phil Connors, spelad av Bill Murray, i en tidsfälla. Varje morgon när klockradion går igång vaknar han till samma nyhetssändning med samma väderleksrapport. Han vaknar till samma dag, där samma människor säger och gör samma saker, där allting bara upprepar sig i en evig, själsdödande rundgång.

Det påminner starkt om efterspelet till ett svenskt val. I varje val växer Sverigedemokraterna. Och när radion eller teven sätts på hörs samma frågor – hur är detta möjligt? Hur hamnade vi här? Vofför, vofför gör väljarna på detta viset? I regel ges också samma svar. I val efter val. Så även i år.

En av de populäraste förklaringarna till Sverigedemokraternas framgångar är att valrörelsen handlat om fel saker, det vill säga frågor som gynnar Sverigedemokraterna. Om bara de andra partierna pratat om annat, alltså sådant som inte anses gynna Sverigedemokraterna, eller åtminstone pratat om dessa saker på ett annat, i ett annat mer positivt, hoppfullt sätt, då hade väljarna också röstat annorlunda.

“Vi har haft en debatt som handlat om de frågor och den typ av frågeställningar som Sverigedemokraterna har velat prata om”, sade Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ali Esbati i Agenda i SVT på måndagen.

Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand hänvisade i P1 Morgon till att valrörelsen varit “hård och högerinriktad” vilket enligt henne spelat Sverigedemokraterna i händerna.

Enligt Dagens Nyheters ledarsida var felet att övriga partier, inte minst på högersidan, lät precis som SD och drev samma frågor. Om Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bara låtit mer som de rödgröna och drivit andra frågor än SD så hade utgången också blivit en annan, får man förmoda.

Under SVT:s valvaka sade sig statsvetarnestorn Sören Holmberg ha funnit förklaringen till varför SD gått framåt. Sverigedemokraterna har nu blivit lika stora bland arbetarväljare som Socialdemokraterna, lika stora bland företagarväljare som Moderaterna och större bland jordbrukarväljare än Centerpartiet.

Det stämmer säkert, men att dessa väljargrupper i stor utsträckning gått över till SD är inget svar på frågan varför så skett.

Det finns en enkel förklaring till varför Sverigedemokraterna blivit större och större i varje val:

Sverigedemokraterna erbjuder väljarna en politik många efterfrågar. Svårare än så är det inte.

Läs även: Skogkär: Med Sverigedemokraternas intåg försvann pragmatismen

Och i begynnelsen var invandringspolitiken.

I ett av kapitlen i boken Folkviljans förverkligande, utgiven av statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet i januari i år, söker forskarna Christian Johansson, Anders Kärnä och Jaakko Meriläinen förklaringen till SD:s framgångar.

Deras slutsats är just att väljarna vänt sig till SD för att inget annat parti erbjudit den politik de velat ha. Då spelar partiets historia till sist ingen roll.

Och på samma sätt som kunderna på en marknad för varor och tjänster söker sig till det företag som kan leverera det som efterfrågas, har väljarna sökt sig till det parti som erbjudit en migrationspolitik de efterfrågat.

På samma sätt har SD fortsatt att lägga fram politik på andra områden, som lag och ordning, politik som övriga partier inte erbjudit, i alla fall inte till en början.

När opinionsinstitutet Novus ett par veckor före valet frågade vilka partier som har den bästa politiken visade sig SD ha störst förtroende både vad gäller invandring och lag och ordning. Även i SVT:s vallokalsundersökning, Valu, är SD det parti som har störst förtroende i dessa frågor. SD ligger även bra till, på tredje plats, när det gäller människors privatekonomi, pensioner, skatter, Sveriges ekonomi, sysselsättning, energi och kärnkraft samt försvarsfrågan.

SD började som ett utpräglat enfrågeparti men har diversifierat sitt politiska erbjudande och anses nu av väljarna ha bra förslag på de flesta politikområden.

De ovannämnda forskarna Johansson, Kärnä och Meriläinen beskriver det som att SD stod ensamma mot en implicit kartell bestående av sju partier som hade en outtalad överenskommelse om att inte erbjuda väljarna några politiska alternativ i invandringspolitiken.

På liknande sätt kan SD vara på väg att börja skörda väljarframgångar i klimatpolitiken. Även här finns något av en implicit politisk kartell som – till skillnad från SD – sluter upp bakom Parisavtalet och de av riksdagen antagna klimatpolitiska målen.

Den klimatpolitik som bedrivs i Sverige “handlar om rent självplågeri utan att vi på något sätt gör skillnad för klimatet globalt”, säger Jimmie Åkesson och svär därmed så det osar i klimatkyrkan.

Vilket inte hindrar att han har rätt. Så länge världens största utsläppsnation Kina fortsätter att inviga nya kolkraftverk på närmast daglig basis spelar det ingen roll för klimatförändringarna vad Sverige gör. Förra året ökade Kinas koldioxidutsläpp med 464 miljoner ton, tio gånger mer än Sveriges samlade utsläpp av växthusgaser. I dag har SD lågt förtroende i klimatpolitiken. Det kan mycket väl komma att ändras.

Först när Phil Connors i filmen blir en bättre, ödmjukare människa som inte bara tänker på sig själv, bryts förtrollningen, det blir tisdag och livet kan gå vidare.

Först när de andra partierna erbjuder en politik som väljarna anser är bättre än den Sverigedemokraterna erbjuder så kan SD:s tillväxt brytas. Det är så det fungerar i en parlamentarisk demokrati.

Läs även: Hjort: Sverigedemokraternas påverkan på de andra partierna